Lördagsfunderingar

Hej!
Hoppas att ni mår bra i det fina höstvädret! Här är det strålande sol och frost på marken. Härligt!

Ja, då var jag tillbaka från shoppingens Mecka, Ullared. Fast jag vet inte om jag tycker att det är nåt Mecka egentligen. Det var EXTREMT mycket folk (höstlov och folk hade precis fått lön...) och mycket av det som säljs känns väldigt dåligt i kvalitén. Jag hade ju tänkt att köpa julklappar till barnen (tv-spel och sånt för det är ju ingen skillnad i kvalité på dem) men det var väldigt dåligt med de spel som de hade önskat sig. Jag hittade några julklappar i alla fall och det man hittar är ju billigt. Ca halva priset på tv-spel och även vanliga familjespel. Köpte ett hederligt gammalt Monopol till exakt halva priset av vad det kostar här hemma. Och det är ju bra! :) Men det är en pärs att gå där och inte komma fram och bli påkörd av folk. Man måste också hålla järnkoll på sin kundvagn så att ingen plockar åt sig grejer därifrån. Pust! Den typen av shopping är inte min grej. Det blir för jobbigt tycker jag, även om jag är glad åt de få fynd jag gjorde. Kläderna tyckte jag var urfula och riktigt dåliga i kvalitén, men det kan hända att det var dåligt just när vi var där. Jag vet inte. Jag är ju ändå ingen märkes-tjej som har exklusiva märken, utan jag handlar det mesta på HM, Gina Tricot och Vero Moda. Inget exklusivt precis. Men det här var under all kritik och kändes som jag var i Polen 1983 och handlade. Inte kul.

Vad gäller kuren så "bidde" det ingen kur. Jag åt lunch o.s.v. med de andra tjejerna, men nu sitter jag här med mitt varma vatten igen! :) Det känns bra tycker jag. Bara man kommer in i ketosen så hungern släpper så mår jag helt underbart bra på CK. Nu lääängtar jag till ketosen och energin man får då! Men det är bra att köra på, så är jag där om ett par dagar.

Hoppas att ni får en riktigt bra helg!
Kramar/J

Konstigt, men kul...

Hej på er!
Hoppas att "Cambridge-gudarna" ler mot er och att era monster håller sig på mattan! Mitt gamla monster vill inte ens höra talas om nån matta, han är rätt stursk den otäckingen,men jag har ju blivit ganska van vid att han bråkar och lever om, så jag försöker att slå dövörat till och låtsas om att jag inte hör. När jag är hemma och vardagslunken dominerar livet så är jag ju så inne på CK att det känns som att det är så det ska vara. Värre är det när cirklarna rubbas och man ska göra nåt utöver det vanliga...

Som i morgon, när jag (som alla andra gamla tanter ;)) ska åka på en bussresa till Ullared för att försöka klara av julklappsinköpen till barnen. Det bär mig verkligen emot att åka dit och kanske köa (ve och fasa) och trängas med en massa svettiga människor (jag innbillar mig av nån anledning att de kommer att vara det), men man kan tjäna ganska mycket på att köpa barnens teknik-prylar där har jag förstått. De är ju i den åldern nu, mina små, att det är tv-spel och dataspel och datortillbehör de önskar sig. Så jag hoppas på att tjäna in storkovan nu för att det ska vara värt alla umbäranden och allt lidande jag kommer att få genomgå... ;) ;) Jag trivs ju så bra i butiker där man kan höra nån trevlig liten stråkkvartett i bakgrunden och där sortimentet är noggrannt utvalt. Tänk Libertys eller Fortnum and Mason i London... Åååå, vad mysigt det är där! Fortnum and Mason´s matavdelning är ju helt sagolik! Oj, vad mycket gott och roligt (och DYRT! Tyvärr...) man kan hitta där! Det är nog varje matmissbrukares dröm. Åk dit om ni kan! Ge-Kå´s i Ullared känns inte riktigt så... Men det blir nog bra det med. Jag ska åka med min kära vän och kollega J (yes J&J!) så trevligt sällskap får jag.

Hur det blir med mina påsar får jag se. Jag tar med mig vatten och en shaker och hoppas på det bästa. Det värsta är nog att jag inte kan dricka så mycket vatten. Jag kan ju inte springa på toa hur som helst där... Ja, ja jag tar det som det kommer. Jag har ju redan gått ner de två kilon jag hade gått upp så jag är inte så orolig om jag känner att CK inte är förenligt med Ullared. Då äter jag det vettigaste jag kan och så får det vara bra med det. Tänker inte få ångest eller dåligt samvete.

Det känns helt fantastiskt (och jättekonstigt) att jag gick upp så lite och att det redan är borta!!! CK är ju nästan magiskt! Jag känner att det är helt inom räckhåll att ta några kilon till innan advent (och resan till Mariefred).

Må så gott och ta hand om er!
Kram/J

Hurra, vad jag är glad!!!

Hej hopp i bloggen! Igen!
Jag måste bara få berätta om miraklet. Jag har ju som sagt varit sjuk och därmed varken rört på mig ordentligt eller kurat som man ska. Jag har istället ätit det jag orkat och velat trösta mig med. Dumt, dumt, dumt! Hur som helst så är jag ju igång på ren kur igen och tänkte se hur illa det var - viktmässigt. Det var på darriga och mens-svullna ben jag ställde mig på vågen (Jodå, jag vaknade i en otäck blodpöl i natt. Igen. Nu har "roliga veckan" inletts på samma sätt två månader i rad...). Vågade bara titta med ett öga. Tänkte att hormoner och vätska knappast hjälper till åt rätt håll... MEN!!! Jag hade bara gått upp två kilo!!!! Vätskekilona bara alltså! Trodde knappt att det var sant så jag klev upp igen, men det var sant! SÅ skönt! Nu känner jag mig verkligen hoppfull och positiv! Och framför allt LÄTTAD! Det ska bli intressant att se hur fort (eller sakta) viktnedgången går nu, när det inte är så mycket att ta av längre. Jag har ju mest lite "finputs" att göra nu. Jag är lite väl mjuk och go´ovanför byxlinningen och det är det jag vill få bort nu, med CK och träning.
Nu ska jag hälla i mig lite varmt vatten (tack för tipset Skenet!) och bläddra i HMs förhandskatalog för våren och sommaren. Den kom ju väldigt lägligt till min första kurardag!:) Ibland har man universum på sin sida! HM-katalogen var ju en motivationshöjare i somras när jag startade, så det är den nog nu med. Särskilt sidorna med badmode kan jag tro...

Ha en fortsatt bra dag alla kurare och kämpar!
Kram

Hoppas ni inte har tröttnat helt på mig...

Hej mina goa bloggisar!
Hoppas att ni mår bra! Ni verkar ju vara riktigt taggade och på "G"! Är så glad för er skull!
Min nystart som skulle gå så himla bra gick inte alls. Jag blev sjuk och orkade då inte med nåt kurande. Man ska nog kanske inte kura när man har feber och är sjuk heller, eller det kanske man ska, eftersom man ju får i sig allt man behöver? Hmmm... Ja, ja, jag orkade i alla fall inte kura med feber i kroppen. Det var tufft nog att jobba med feber. Jag hade så många möten och utvecklingssamtal att det bara var att bita ihop och gå till jobbet och genomföra alla möten och inte låtsas om att man var sjuk.
Nu är jag frisk och har tänkt att köra rent till advent. Wish me luck! Det har ju tagit emot och varit svårt nu på slutet. Nu känner jag mig dock så ofräsch och svullen efter att ha ätit (läs ätit FEL!) ett tag så att det ska bli riktigt skönt att kura! Dessutom så har jag lov den här veckan så jag ska vara flitig i spåret även om jag får ta det lite lugnt innan jag är i den underbara, efterlängtade ketosen. Jag har massor som jag skulle behöva göra den här veckan så det är synd att man inte kan komma in i den härliga, kreativa ketosen snabbt som attan! Men det tar ju tre dagar hur man än bär sig åt, så det är bara att ha tålamod. På torsdag ska jag vara där!

Ha det riktigt bra och ta hand om er!
Kramar/J

Söndag 19/10

Hej igen!
Nu var det RIKTIGT längesen jag skrev nåt. Jag har inte varit i närheten av datorn eller bloggar eller bloggande på ett bra tag nu, vilket är synd eftersom det säkert hade fått mig att må lite bättre och hjälpt upp motivationen. Det har varit väldigt stressigt på jobbet ett tag och jag har en vän som har allvarliga problem som jag har försökt hjälpa. Det, sammanslaget med alldeles för lite ork och misslyckat kurande har gjort mig lite nere och utan kämparanda.
Nu känns det lite bättre och jag ska försöka att köra ett tag igen. Jag har en arbetslunch som jag inte kommer undan på tisdag, så jag kör kombinerat fram till dess och helt rent igen från onsdag.

Oj, oj, oj vad lätt det är att komma tillbaka i gamla, destruktiva vanor!!! Jag har märkt att jag fortfarande tänker att jag antingen ska köra helt rent eller släppa alla hämningar. Det kanske därför är bra att köra lite kombinerat några dagar? Jag MÅSTE ju kunna äta som vanligt folk! VARFÖR ska det vara så himla svårt? Jag har kört någon dag helt rent, någon dag kombinerat med vettig mat och någon dag där jag släppt helt på kvällen. Värdelöst!!! Egentligen så är ju skräpmaten och godiset som jag "unnar" mig när jag släpper hämningarna inte så väldigt gott. Jag tror att det är känslan av helgmys och fest som är det centrala egentligen, men CK kopplar jag ju inte automatiskt till mys och fest precis...

Nä, skärpning J!!! Det SKA gå att äta som folk och inte spåra ur, men först en liten tid till med CK. Att blogga regelbundet tror jag också kan hjälpa mig att hålla mig kvar på banan. Att läsa era bloggar hjälper ju jättemycket och det är ganska skönt att "skriva av sig".
Hoppas att det går bättre för er, kurare och kämpar där ute!
Kram och kraft till er!

Hej!
Oj, vad dagarna går och vad mycket det är att göra! Bloggandet har blivit lidande... Sorry.

Det är utvecklingssamtalstider och då har vi fröknar MASSOR att göra (som om vi inte har det annars ;) ). Kuren går, men det är svårt nu. Monstret härjar med mig och varje dag är en kamp. Men vem har sagt att det ska gå lätt jämt? Om det var lätt så skulle väl ingen vara överviktig? Nä, jag försöker att lära mig något av de svårigheter och de kamper jag går med monstret så att jag kan klara fler fighter i framtiden, men inte är det kul när det känns så här...

Vi får kämpa på tillsammans, tjejer!
Ta hand om er och hoppas att ni har mer "flyt" än jag just nu!
Kram

Urspårning

Hej!
Hoppas att ni mår bra och att ni håller er på banan! Det gör inte jag tyvärr. Igår blev det en massiv urspårning för min del. Jag hade ingen kontroll på vad jag åt, utan tuggade i stort sett på allt jag var sugen på, och det var inte morötter precis... Nä, jag åt kanelbulle (firade kanelbullens dag en dag för tidigt) som jag äääälskar, chips, smörgås och smågodis som om jag aldrig skulle få se nåt ätbart igen. SMART J!!!! Bra jobbat!! NOT! Och hur mår jag idag då? Magen är helt mirakulöst nog okej, men jag ångrar mig bittert förstås, för hur gott det än var så är det inte värt det. Jag vill ju fortsätta gå ner i vikt och då kan jag ju inte hålla på att tugga på allt jag ser som en svältfödd hyena! Sen tror jag nog att magen säger ifrån snart. Min äckliga lilla tarmficka lär ju ha blivit tämligen full av det jag åt, så den gör sig nog påmind snart...

Jag har svårt att hålla mig på banan nu, så jag och min älskade K satte oss vid köksbordet och resonerade om hur jag ska fixa det nu. Han känner ju mig och mina svaga punkter så väl att han har många bra råd att ge. Vi har t.ex. bestämt att planera min upptrappning och mina avsteg från ren kur väldigt noga. Jag fixar inte att bara släppa, utan måste ha koll. Jag hade ju egentligen inte tänkt äta alls igår eftersom jag skulle köra rent, så det var inte DET det föll på den här gången, men det är bra att ha en plan ändå. Nu har vi bestämt att jag kör rent till nästa fredag då jag ska på tjejfest. Då ska jag (försöka) äta måttligt av det som bjuds och dagen efter träna lite extra och fortsätta på ren kur. På tisdag ska jag på ett restaurangbesök med ett annat tjejgäng för att fira en födelsedag, men jag har bestämt mig för att låta bli att äta då. Jag tror nog att en av tjejerna där kommer att bli sur (hon blir det ganska ofta för väldigt mycket, tyvärr), men det får hon bli i så fall. Dessvärre kan jag inte vara ärlig i det sällskapet och säga som det är, utan kommer nog att ta mina magproblem som ursäkt för att inte äta. Det är synd att det är så, men pulverdieter väcker oerhört starka känslor hos många och en av tjejerna i det sällskapet blir sur som ättika bara någon är tvungen att ta bilen och inte kan dricka ett glas vin om hon vill dricka och ha sällskap... Hon skulle bli urförbannad om jag sa att jag inte vill äta för att jag går på ren kur. Jag klarar inte att säga som det verkligen är. Fegt, jag vet, men det blir bråk och det vill jag inte. Det har nämligen blivit bråk om det förut och det var inte kul... Jag har alltid (och är nog forfarande) varit tjockast i den gruppen och en del av dem vill nog att jag ska fortsätta att vara det. Jag tror att den saken åtminstone är en del av anledningen till att pulverdieter väcker så starka känslor. Nu kan man undra om en sådan person verkligen är en V Ä N och det kan man nog inte kalla henne i ordets rätta bemärkelse, även om hon har många goda sidor annars. Så, därför blir det ingen mat på tisdag.

Min (vår) plan för min upptrappning blir att jag kör rent med små, kontrollerade avsteg vid enstaka sociala händelser tills jag inte vill gå ner mer i vikt. När jag gått ner så mycket jag vill, går jag ner två kg till. Därefter så kommer jag att trappa upp långsammare än vad konsulenten rekommenderar för att göra mig lugn och trygg i ätandet. Det är jag inte nu. Jag kommer att hålla mig till protein och sallad och vara ytterst försiktig med kolhydraterna. Kolhydraterna jag äter kommer att vara sådana med lågt GI eftersom tanken är att jag tillslut kommer att äta GI-kost. När jag gör avsteg från den rena kuren ska jag träna extra före och efter ätandet för att kompensera. Hoppas att det ska funka nu.

Idag har jag tyvärr inte hunnit med någon vidare träning, då jag har jouren på djurskyddet och dessutom har en JÄTTEHÖG med engelskprov och uppsatser som ska rättas. I morgon däremot ska jag ta två riktigt långa powerwalks för att kompensera min urspårning lite grann i alla fall.

Angående djurskyddet så är det riktigt illa nu. Djurhemmet är fullt. Massor av halvvilda kattungar har tagits om hand så det finns knappt en enda plats kvar. Jag fattar inte vad många tanklösa och elaka människor det finns! Det är så många stackars katter som behöver ett hem så det är inte klokt! Vi får se om vi vågar ta en till hem till oss. Man kan ju inte ha hur många som helst heller... Och vi kan ju inte ta en vuxen katt med tanke på de andra, utan det får ju vara en kattunge i så fall. Det finns två rödvita som saknar svans som är hur söta som helst! De är alltså födda utan svans. Riktiga Pelle Svanslös-katter! Ursöta och jättegosiga! Men de kanske ändå har en ganska god chans att få ett bra hem. Egentligen så blöder mitt hjärta mest för oansenliga, vuxna katter som farit illa. Sådana katter har svårare att få nån som bryr sig om dem, tyvärr. Bara för att de inte är så "snygga". Långhåriga katter och kattungar är ju lättare att placera. Usch, det är för eländigt, men det är i alla fall skönt att kunna göra något för dem. Jag kan ju inte rädda alla men jag hjälper till med det jag kan i alla fall. Det är ju ungefär som med alla stackars barn i världen. Man kan ju inte rädda alla där heller, men jag försöker att hjälpa de jag kommer i kontakt med på jobbet, jag har fadderbarn och är världsförälder genom Unicef. En droppe i havet, jag vet, men det kanske hjälper någon ändå och det är skönt att i alla fall göra något litet istället för att bara må dåligt för att världen ser ut som den gör...

Det blev ett långt och blandat inlägg det här. Hoppas nån orkade läsa.
Ta hand om er!
Stor kram/J

Torsdag

Hej alla goa som tittar in här!
Jag känner mig mindre ångestfylld och deppig idag. Det är knepigt hur det blir när ångesten slår till mot en. Tankar och känslor far iväg med en och det känns nästan som att befinna sig på ett skenande tåg utan kontroll... Jag känner också starkt att ekonomi och jobb som jag oftast blir orolig för, lika gärna kunde vara något annat, men att det av någon anledning har råkat bli just det som min ångest riktats till. Varför är det så? Vad kommer ångesten och oron egentligen ifrån?

Jag har blivit sån ibland så länge jag kan komma ihåg, även om det var andra saker som jag kunde få panik för då. På den tiden var det nog mest att mina föräldrar skulle skiljas eller att det skulle bli krig som var mina största fasor. När jag var liten och blev orolig och ångestfylld så brukade jag oftast inte prata med mamma och pappa, utan jag flydde till mina älskade böcker. Madicken och Anne på Grönkulla var särskilt ångestdämpande och fungerade som mitt Prozac. Tyvärr så tror jag att min son (som tyvärr är plågsamt lik sin mor) fungerar likadant. Han bär också saker inom sig och "dealar" med det själv. Man får dra ut saker ur honom. Som förälder är det väldigt frustrerande, men det är väl den universella rättvisan. ;) Mina föräldrar hade det ju likadant med mig och de tyckte också att det var (och är, i viss mån) jättejobbigt.

Jag är övertygad om att det här på något sätt är kopplat till mina problem med vikten. Hur vet jag inte, inte än...

Kurandet går ganska bra annars tycker jag. Det är väldigt skönt att inte känna sig uppsvälld vilket jag ofta gör annars. En annan fördel är att jag inte har ont i magen. Jag har problem med tarmfickor (visst låter det vidrigt äckligt??!!) och det gör fruktansvärt ont ibland. När jag går på ren kur så har jag inte ont alls, vilket ju är jätteskönt!

Ikväll ska jag se på "Du är vad du äter" på Tv3. När man går på ren kur så verkar ju Anna Skippers råd och dieter hur lätt som helst att klara av. Vad klagar de på???! De får ju äta!! Hur svårt kan det va´?! ;) Nä, jämfört med ren CK känns det som rena barnleken. De får ju jättemycket stöd och hjälp! Men för mig är programmet inspirerande. Jag blir väldigt "osugen" på skräpmat när jag ser det, vilket är bra när man kurar. Ett och annat tips kan man ju få till "livet efter kuren" också.

Hoppas att ni har det bra och att ni är fyllda av glädje och kraft!
Tack för att just du tittade hit och för att du orkade läsa mitt svammel.
Kramar
J

Depp, depp...

Hej!
Hoppas att ni känner er gladare än jag. Det är mycket på jobbet och jag blir nojig av allt prat om arbetslöshet, finanskris och lågkonjunktur... Trots att jag sitter väldigt, väldigt säkert på mitt jobb så oroar jag mig över att älsklingen ska förlora jobbet, trots att det inte finns nån överhängande risk för det just nu. Men mot bättre vetande så har jag ångest och undrar hur vi skulle klara om nån av oss blir sjuk eller förlorar jobbet. Tankarna mal: "Då får vi sälja huset, men var ska vi bo då?" "Hur ska vi kunna ha katterna i en lägenhet? " "Kommer vi att ha skulder kvar på huset?"

Ni hör ju! Helknäppt! Jag som tror på att tankar kan manifesteras i verkligheten! Snacka om att jobba emot sig själv! Så jag försöker att visualisera att vi är alldeles trygga och att vi har jättemycket pengar och att vi är friska och lyckliga, men oron har en förmåga att vara starkare tyvärr...

Jag hamnar i sådana där svackor ibland, vilket är jobbigt. Jag blir också irriterad på mig själv som nästan försöker att försäkra mig själv mot allt "farligt" och alla prövningar som kan komma i livet. Det går ju inte!! Livet ÄR farligt! Ingen kommer ifrån det levande!! Sen försöker jag komma på varför jag har hakat upp mig på just det ekonomiska. Varför är det min största noja?
Undrar om jag hittar nåt svar nån gång...

Kurandet går i alla fall hyfsat. Hoppas att det inte är alltför många veckor kvar...

Hoppas som sagt, att ni andra är mindre nojiga och ångestfyllda!
Kram från "wacko-J"

Trött måndag

Hej hopp!
Idag är inte energin på topp precis. Vaknade i morse av att jag hade ont i magen och låg och plaskade (något överdrivet, men bara lite) i värsta blodpölen. Dramatisk inledning av månadens favvo-vecka. Magen och huvudet har värkt idag och jag har känt mig allmänt hängig. Skönt att det går över snart! Hängigheten förstärks säkert av att jag är på väg in i ketosen igen. Har inte nått dit riktigt än, men snart så! Pga allt detta så har jag inte orkat röra mig så mycket idag. Jag gick till jobbet idag (det tar ca 40-45 min.) det var allt. Lite, men bättre än inget.

Det känns i alla fall skönt att jag har bestämt mig för att "köra rent" tills jag verkligen känner att jag inte vill gå ner mer och sen ta två kilon till, för att "säkra" vätskekilona. Hoppas att det går hyfsat fort bara. Visst är jag lite halvless på påsarna, men jag är mycket mera less på att vara tjock! Och jag är också väldigt less på att känna ångest för att jag äter. Oj, vad många år jag har haft det! Usch, vad mycket förspilld kvinnokraft som jag hade kunnat lägga på nåt annat och vettigare! Därför tänker jag nu se till att jag blir så "otjock" att jag blir helt nöjd.

Det tråkiga är nu, att jag är ju betydligt smalare än vad jag var i början av sommaren och jag får en del tråkiga "anorexi-kommentarer" av typen: "Men gud! Nu får du väl ändå ge dig! Du försvinner ju snart! Du börjar få anorexi-tendenser!" osv, osv... Och visst är det skillnad men det finns en hel del fläsk kvar runt höfter och mage som jag vill få bort och det får omvärlden acceptera. Så det så!

Nä, nu måste jag få i mig mer varmt vatten innan sockermonstret börjar härja för mycket med mig! Han är extra bråkig just idag när han har de kvinnliga hormonerna på sin sida... Han blir stursk då, det lilla fula monstret så nu ska han få!

Kram och kraft till er.

Lördagstankar

Hej!
Hoppas att ni mår bra och att ni är på banan!
Min upptrappning går inge vidare. Känner mig fortfarande som Bambi på is...

Igår var min kollega och goda, goda vän J här. (Vilken tur jag har som får jobba ihop med en av mina absolut närmaste och bästa vänner! Hon är toppen på alla sätt!) K jobbade natt och O var hos sin pappa så vi bestämde att vi skulle hyra "Bucket list" med Morgan Freeman och Jack Nicholson. Den handlar om två döende män som gör en lista över saker de vill göra och se innan de dör. Vi ska läsa en bok som har lite av samma tema med våra nior, så vi tänkte att man kanske kunde jämföra bok och film. Filmen var sådär och vi bestämde att vi INTE kommer att använda oss av den, men vi hade mysigt! Jag hade gjort grönsaksdip och poppat popcorn. Oj, vad gott det var med krispiga grönsaker!! Ända tills i natt... Aj,aj aj! Då var det inte kul kan jag säga!

Eftersom jag har legat vaken och haft ont stora delar av natten så har jag funderat och lagt upp en plan. Eftersom jag inte är HELT färdig än (även om jag får på mig måljeansen så sitter de ju inte snyggt) så kör jag på med CK tills jag är helt nöjd och verkligen inte vill gå ner mer. Som det är nu, så vill jag ju fortfarande minska lite till och tror att det är därför jag får sån ångest av att äta (tror att det onda i magen förvärrades av vikt-ångest...). Jag är helt enkelt inte redo för att äta än. Jag vill känna att "nu vill jag inte gå ner mer i vikt" när jag ska trappa upp. Tror att det går lättare då.

Nu ska jag njuta av en ledig lördag! I morgon har jag massor att rätta. Usch!
Ha en bra helg och ta hand om er!

Kramar

Torsdag

Hej!
Jag åt aldrig nåt igår. Jag vet inte vad som hände riktigt, men plötsligt var klockan över sju och jag hade bara fått i mig frukostdrinken! Inte bra alls. Dessutom hade jag inte på långa vägar fått i mig tillräckligt med vatten. Jag kände att jag inte orkade hälla i mig två påsar OCH äta protein efter sju på kvällen! Jag fick verkligen kämpa för att få i mig påsarna.
Idag åt jag lite taco-quornfärs och sallad i matsalen på lunch. Det var gott, men jag känner mig tjock och vägde tre hekto mer i morse än när jag vägde mig i lördags. :( Det känns ju inte så kul, trots att jag vet att det kan vara vätskebalans, eller ägglossning eller nåt... Känslan är i alla fall att jag har lagt på mig. Inte kul.
Ändå har jag ju bara ätit en quornbiff förutom det jag åt i matsalen idag, under den här veckan (jag har alltså bara ätit mat måndag och torsdag) så hur tjock kan jag egentligen ha blivit på det???! Jag ska försöka att följa Skenets råd och sluta att oroa mig och våga att äta, men det är svårt.

Dagens joggingtur var skön, även om det bara hanns med en kort tur mellan jobbet och meditationskursen. Det var skönt både för kroppen och psyket att ändå få röra lite på sig. Jag måste nog trappa upp träningen nu när jag börjat äta, tror jag.

Nåt roligt att se fram emot är att jag ska till Mariefred igen!!Jag har en arbetskamrat som blev så sugen på att åka dit när jag var så lyrisk efter vår resa, så hon undrade om jag kunde tänka mig att åka med henne. Klart jag kunde tänka mig det!!! Så nu ska vi åka den 29/11 och gå på julmarknad i Mariefred och mysa och fika och äta på Strandrestaurangen och prata och umgås! Det ska bli så mysigt! Min enda önskan var att vi skulle försöka få bo i ett av de andra vackra rummen på In my Garden, men skulle inte det gå så sover jag så gärna i det rummet vi sov i när älsklingen och jag var där. Tror att det är jättemysigt på julmarknaden och det blir ju perfekt att komma hem på söndagen lagom till adventsfirandet! Med lite (eller rätt mycket, kanske...) tur så kommer jag hem till ett nystädat hus och nybakade pepparkakor, lussebullar och varm glögg... Mmm, vad gott! Och DÅ kommer jag ju att vara så smal att jag nästan MÅSTE äta några lussebullar och pepparkakor för att inte bli alldeles FÖR tanig! ;) Tror ni inte det?! Hi, hi! Drömma och önska kan man ju alltid, eller hur? :) :)

Ha det nu så bra alla bloggisar och ta hand om er!
Kramar från nojiga J

Onsdag igen

Hej!
Det verkar som att många både längtar efter och fasar för dagen man ska börja äta igen. Det är inte lätt. Jag känner mig som att jag balanserar på slak lina ungefär... I måndags åt jag 100g quornbiff, igår åt jag inget alls och idag har jag tänkt att äta 100g quorn igen. Som sagt så tänker jag ta det saaaakta och försiktigt. Hoppas att jag klarar det.
I går köpte jag två tablettaskar med Extra som är sötade med Xylitol för andedräkten. Bägge askarna är slut idag och magen värker. Aj, aj! Sötningsmedel var INTE bra för magen! Varning utfärdas! Dessutom så var det inte bra för mig med tabletterna eftersom jag redan ätit upp bägge askarna. Tror att det triggade igång nåt gammalt godissug. Inte bra. Då har jag lärt mig det. Jag var i alla fall i ketos i morse (kollade med ketossticka) vilket kändes tryggt och bra och vant.
Usch, vad det här är svårt, men det MÅSTE gå! Man kan ju inte leva på pulver i all evighet...

Ta hand om er alla kurare och kämpar!
Kram

Upptrappningsångest...

Hej!
Hoppas att ni alla mår bra! Jag vill börja med att tacka er som så gulligt gratulerat mig i era kommentarer! Tack, tack, tack!!! Och jag kan svara att ja, 26 tum ÄR litet, men jag är bara ca tre äpplen hög och rätt späd under allt "fluff" över ben och muskler så när jag är "ofet" så kan jag ha barnstorlek. Med andra ord så är jag egentligen liten som en fluglort och kan ha "barnvikt" utan att vara för smal...
Jag var till min konsulent idag och hon tyckte nog att det var dags att börja trappa upp. Jag är lite dubbel till det, då jag fortfarande förknippar mat med garanterad viktuppgång. Å andra sidan börjar jag bli rätt trött på mina påsar nu och många tar ju sitt kurande i etapper. Skulle det gå uppåt på vågen nu så får jag väl köra rent igen då.
Jag tänker dock trappa upp vääääldigt försiktigt. T.o.m försiktigare än vad som rekommenderas. Jag hoppas verkligen att jag ska klara att gå ner nu trots att jag äter mat. Jag ska tänka GI och se till att jag inte äter för mycket. Och natorligtvis trappa upp jätteförsiktigt.

Håll gärna en tumme eller två för mig nu, för jag vill INTE bli tjock igen. Då bryter jag ihop. Jag vill verklligen inte känna mig som jag kände mig den 15/7, alltså dagen innan jag började min kur. Usch! Det var hemskt! Men man måste ju kunna vara smal även om man faktiskt äter. Eller???

Kramar till er alla och tack för att ni läste!

Äntligen!!!!!

Hej hopp!
Jag måste bara tala om en sak, fast jag egentligen inte har tid just nu; JAG KAN KNÄPPA MÅLJEANSEN!!!!! Jubel och fröjd! Jag fuskvägde mig i morse, fast jag egentligen tänkte väga mig först i morgon och såg till min förvåning att jag hade gått ner. Jippie!! Då blev jag lite sugen på att prova måljeansen och se hur långt det var kvar. Fatta att jag blev förvånad när jag faktiskt kunde knäppa dem!! Nu är det lite "finputs" kvar, eftersom de inte sitter snyggt utan det är lite mjukt fluff som pöser över byxkanten. Inte snyggt kan jag säga! Men jag får på mig ett par jeans i storlek 26 tum!!! Nu får jag på allvar börja tänka på livet efter kuren - spännande!

Hoppas att ni andra har en riktigt mysig lördag!
Jag återkommer säkert under dagen.
Kramar/J

Tok-torsdag

Hej!
Nu har det varit en sån där extremstressig och rörig dag igen! Oj, oj, oj...
Men nu är jag hemma och jag ska ta en kväll i soffan med en nyinköpt inredningstidning och bara mysa. Jag måste hälla i mig massor av vatten nu, för jag har nog knappt fått i mig en liter under dagen... Inte bra alls, men sådana här dagar är svåra att få till. Jag är dock på banan i alla fall, vilket känns bra.
Hoppas att ni haft en bättre dag!

Kram
J

Etapp två, dag 2. Eller ett...

Hej hopp!
Jag har ju sagt tidgare att en av mina bästa grenar är att oroa mig. En annan av mina bästa grenar är "tjutning" (d.v.s. att gråta). När jag läste goa Helenas och Skenets kommentarer så blev jag så glad och rörd att jag var tvungen att grina en skvätt! Barnen undrade vad som hade hänt och skakade bara på huvudet när de fick höra varför jag grinade. Min käre man är betydligt mer härdad, så han lyfte knappt på ena ögonbrynet ens.
Jag blir så rörd över deras stöd! Tänk att det finns så goa människor!! Deras stöd betyder så oerhört mycket. Tack snälla goa ni! Jag tycker om er, trots att jag aldrig har träffat er!

Idag har det gått betydligt bättre. Jag har provat de tider som Helena och Skenet kör, d.v.s. 12-16-20. Jag tror faktiskt att det är bättre. Jag har "freestylat" lite mer, vilket ibland har inneburit att det har gått väldigt långt mellan "måltiderna". Jag ska prova att ta mina påsar med 4- timmarsintervaller en vecka och se om det känns bättre än att ta dem som det passar. Vattnet ligger jag dock lite efter med idag med. Ska försöka hälla i mig mig det jag måste ikväll, trots att sömnen blir lidande.

Guldkanten idag är dels Skenets och Helenas stöd och att mina kära små barn varit alldeles extra duktiga med läxor idag! Jag har faktiskt busat lite extra på jobbet idag också och det har gjort att jag faktiskt har känt mig lite mer levande. Jag har en jättego och busig frökenkollega som jag har busat med. Sen får man ta vara på det lilla; igår kände jag mig ju så gammal (t.o.m. i stort sett med ena benet i graven, tror jag) och idag trodde en av mina elever att min kollega E var äldre än jag. E är 29!!!! Alltså 9 år yngre! He, he! Då kände jag mig också lite mindre död. Sen så är det ju så att elever i ärlighetens namn har svårt att bedöma åldrar. De kan tro att man är allt mellan 22 och 52, men det tänker jag inte låtsas om. Så det så! Jag tänker låtsas att jag är en ung levande 29-åring som har massor av roligt och spännande kvar att uppleva!

Må så gott och hitta era guldkanter!
Kram
J

Ett litet P.S till... Nu är det verkligen bekräftat!

Nu har jag kommit hem från bion. Jag såg alltså "Mamma Mia" med ett gäng tjejkompisar. Det var en jättemysig film. En banal historia som värmde hjärtat. Alla som sett den säger att man blir så glad av den. Alla utom jag. Förstås. Som vanligt. Jag blev deprimerad. Jag måste ju verkligen vara helt knäpp! Har ni hört nån mer som blivit deppig av den filmen??? Nä, trodde väl det.
Jag tyckte ju att det var en trevlig, varm och banal film, men den fick mig att känna att jag LEVER alldeles för lite! Snart är jag död. Kanske redan i morgon, kanske om 60 år, visst, men de här 38 åren har gått fort. Livet är kort och jag känner mig gammal ibland. Nej, jag har ingen SÅN åldersnoja att jag försöker se ut som 20 igen och springer iväg och sprutar ansiktet fullt av botox, eller köper nya "korta" tuttar eller så, men jag vill känna mig LEVANDE! Jag VET att livet inte kan vara som en film, men den fick upp dödsångesten till ytan. Den ligger väl och skvalpar rätt ytligt för jämnan i och för sig, men nu ploppade den upp ordentligt. Dödsångesten har legat rätt ytligt sedan min älskade pappa och mormor dog 2004 och 2005. Hur var deras liv egentligen? Kände de att de levde? Var de nöjda med sina liv?

Man borde göra mer av de få dagar man har här på jorden tycker jag. Man (läs jag) lunkar mest på i nån grå vardagslunk och dagarna är ganska lika. Mariefredsresan var ju en riktig höjdpunkt, men när gjorde vi nåt sånt innan dess? Det var många år sedan! Tro nu inte att jag tycker synd om mig, för det gör jag absolut inte! Herregud, jag har det ju jättebra och har massor att vara tacksam över, och det ÄR jag! Det är bara det att jag känner att jag inte suger ut allt jag kan av det här korta jordelivet vi får. Sen fattar jag ju att man inte måste bosätta sig på nån grekisk ö och ligga med Pierce Brosnan (Meryl Streep gör det i filmen om nu nån inte har sett den än) och brista ut i sång lite nu och då för att känna sig levande, förstås. Men jag tror att det är viktigt att ta reda på vad man vill och sedan att VÅGA, samt att ta vara på de små sakerna som förgyller tillvaron.

Man har ett ansvar för sitt liv. Det är ju bara jag som kan styra över MITT liv! Det är jag som väljer. Nu ska jag försöka välja att leva och jag ska försöka välja livsbejakande och roliga saker. HUR jag ska gå till väga vet jag inte riktigt än, men det ska jag komma på.

Nä, jag ska ge mig ut på guldkantsjakt och försöka hitta de små guldkornen som gör att man känner att man lever och att livet inte bara är ett antal gråa dagar. Det får bli mitt projekt vid sidan av kuren. J´s cambridgekur och guldkantsjakt! Hur är det för er, mina goa bloggvänner och läsare? Känner ni er levande? Hur gör ni för att hitta guldkanter i livet?

Nu blev jag djup och lite svartsynt, jag vet, (tidig 40-års kris???) men jag vill vara ärlig här och dela med mig av mina tankar. Hoppas att ni inte blir alldeles för trötta på mig.
För tredje gången idag säger jag hej då och godnatt och tackar för att du läste, om nu nån gjorde det.
Lev!!!
Kram

Ett litet P.S bara... Och ångest... Och skam...

Hej igen!
När man får lite extra tid över som jag fick idag, så kan man t.ex. hitta kuliga sidor på nätet. Jag hittade Cambridgekurens amerikanska hemsida. Det stod en del matnyttigt där. De har t.ex. andra smaker där som inte finns här och de verkar förbereda sig för att gå på ren kur där. Många verkar trappa ner istället för att gå rätt på ren kur som här. Det ledde till ett snedsteg från min sida. Jag åt lite för att trappa ner till ren kur... Det verkade som en jättebra idé tyckte jag och tuggade gladeligen på, tills jag helt plötsligt undrade vad f-n jag höll på med?!!! Då kom ångesten och grep tag i mig så nu känns det inte så kul... Jag skulle ju köra rent från idag ju! Undrar varför jag halkade av banan? Jag tror inte att det bara berodde på att jänkarna verkar trappa ner inför sin rena kur. Hjälp! Tänk om jag inte klarar det nu???! Jag kanske aldrig får på mig måljeansen!!! Jag kanske kommer att se ut som ett mumintroll igen snart! NEEEEJ! Jag vill inte!!!
Skärp dig nu, J! Du har klarat det förut och i morgon är en ny dag. Ingen mer mat nu och ENBART CK och vatten resten av dagen och i morgon! Vatten ja, det har jag fått i mig alldeles för lite och jag kan ju inte springa hur som helst på bion! Vilken misslyckad omstart! Jag känner mig som världens största fejk just nu... Och världens tjockaste fejk. Och dummaste. Och fulaste. Och blåstaste. Och...

Hoppas att det går bättre för er!
Kram från en skamsen och ångerfull J

Dag 1 på etapp två...

Hej!
Arbetsdagen blev kort idag. Min dotters fröken ringde och sa att A mådde så dåligt att jag var tvungen att komma och hämta henne. Så nu ligger hon och sover, jag har tänt en brasa i kaminen och dricker te och bloggar.
Nu är det slutetappen kvar och jag känner mig trött, men ändå laddad. Hoppas att jag är i mål fort så att jag snart kan njuta av att vara smal och att kunna ha mina måljeans!
I kväll ska jag och ett gäng tjejer (äntligen) gå på "Mamma Mia" som alla säger är så bra. Hoppas att de har rätt! Bio brukar man (jag i alla fall) förknippa med popcorn eller godis. Nu får det bli min bästa vän vattenflaskan som jag tar med. Det ska väl gå det också, men jag blir nog sugen. Det är ju värst de första dagarna innan man kommit in i ketosen, så magen lär nog knorra och väsnas.

Hoppas att min lilla A blir frisk fort och att ni alla har en bra dag!
Nu kör vi tjejer! (och killar för all del, om det är nån sån som läser det här...)
Kram

Hemma igen och nya tag väntar...

Hej!
Jag är heeeelt betagen och nästan beredd att ta mitt pick och pack och flytta NU!!!! Mariefred var så mysigt! Ni som ännu inte bott på "In my garden" bör snarast boka ett rum. SÅÅÅ vackert och mysigt! Inredningsjunkie (Jag missbrukar inte bara mat, utan inredningstidningar också! ;) ) som jag är, så kan jag säga att jag hade ståpäls mest hela tiden! Allt var genomtänkt, smakfullt, vackert och romantiskt. Jag fick en del nya inredningsideer och en del "gamla" idéer jag haft ett tag såg jag nu i verkligheten. Jag har t.ex. funderat ett tag på att måla vårt vardagsrumsgolv svart, men har tvekat. Det gör jag inte längre. Å, vad snyggt det var! Åk dit, alla som inte varit där!!!! Vi kommer definitivt att åka dit igen. Vi funderar på att åka dit till vår bröllopsdag i juli. Det får nog bli så tror jag. Jag kan förstå att Leila Lindholm ville fotografera sin bakbok där. Det är en perfekt scenografi för en bok! (Eller film eller vad som helst som ska vara mysigt och vackert)
Själva Mariefred var också väldigt mysigt och gulligt. Som jag trodde så trivdes jag alldeles förträffligt i den miljön och skulle som sagt mycket väl kunna tänka mig att bo där. Mina förväntningar infriades till 100%! Middagen intogs på Strandrestaurangen. Mycket god mat, mysig miljö och trevlig personal så det var också en höjdare! Tack för tipset goa Helena och Skenet! Jag tänkte allt på er när vi strosade omkring! Vilka vackra omgivningar ni har växt upp i, tjejer! Inte konstigt att ni är så trevliga och goa. ;) ;)
Gripsholms slott som jag fascinerades så av när jag såg det på skolresan i sexan var lika fascinerande nu. Man kan verkligen känna historiens vingslag där. Jag skulle nog inte våga sova ensam där en natt. Jag kan tänka mig att traktens ungdomar går till slottet på nätterna ibland för att se om det spökar och utmana varandra om vem som vågar mest. Och spökar gör det nog...

Eftersom vi kom hem ganska sent nu på eftermiddagen, så kör jag igång med min CK-kur igen i morgon. Det ska bli riktigt skönt och jag känner mig laddad för att ta de sista kvarvarande kilona! Måljeansen- here I come!

Hoppas att ni alla har haft en mysig höst-helg och att ni är fulla av liv, lust och kraft och att era batterier är lika laddade som mina! Min själ har fått sig en riktig kraftinjektion nu och jag är redo att tampas med mitt gräsliga sockermonster.
Stor kram
J

Friluftsdag och packning

Hej på er!
Hoppas att ni alla mår bra.
Idag har vi haft friidrottsdag med hela högstadiet. Både roligt och inte. 99% av alla ungdomar är helt underbara och hur mysiga som helst, medan det finns en liten procent som mår så dåligt och är så trasiga själar att de bara kan bete sig destruktivt. Tråkigt och synd för alla andra, men en av mina övertygelser är att det man fokuserar på växer, så därför väljer jag att ta tag i det problem som det fåtal "bråkstakar" utgör men minnas och fokusera på alla de underbara ungdomar som finns. Det är verkligen världens bästa jobb att vara lärare när det funkar! Det ger så mycket och är så roligt att få privilegiet att få vara en del av livet för eleverna under högstadietiden! Det är en otrolig skillnad på den relation jag hade till mina lärare när jag gick på högstadiet (jo, jag vet att det inte heter högstadiet längre, men det struntar jag faktiskt i!!) och den relation jag har till mina elever. I vårt arbetslag är dörren till lärarnas arbetsrum alltid öppen och det har fått till följd att våra elever sällan är i rasthallen, utan de umgås konstigt nog hellre med oss!! Det hade jag INTE gjort när jag var tonåring, det kan jag säga. De sitter inne hos oss och pratar och pratar. Det går inte en enda dag utan att jag får någon kram av någon elev och alltid finns det något som framkallar skratt. Så jag är väldigt tacksam för att jag har ett jobb som jag trivs så bra med. Visst blir jag arg ibland och jag lovar att jag säger ifrån! Jag kan vara en riktig "monsterfröken" om det behövs, och det gör det ju då och då. Men oftast har vi bara roligt och jag önskar att det vore den bilden som syntes i massmedia ibland...

Ja, ja så är det. Maten har jag inte tänkt så mycket på, utan jag har släppt det lite grann nu under min paus. Jag känner mig rätt tjock, svullen och orolig i magen och det känns som att jag skulle ha gått upp 5 kg, men det får vara så nu. Jag kan ju snart köra igång med mina påsar igen. Jag funderar dock på om det är p.g.a. lite bristande kontroll och rädsla för att komma tillbaka till utgångspunkten igen som får mig att känna så, eller om det är nåt annat. Jag har ätit en del av det jag har varit som mest sugen på nu. Smågodis och kanelbulle t.ex. och det är ju gott, men inte så gott att det är värt att misslyckas med mitt viktprojekt. Har lite ångest faktiskt. Hade inte resan och övernattningen i stugan kommit i vägen så hade jag aldrig valt att ta ett uppehåll. Men det borde väl fortsätta att ticka på neråt på vågen igen när jag åter är på banan på söndag lunch. Det finns dock en liiiten rädsla för att det ska vara "förstört" på något sätt nu. Ogrundat, jag vet, men så känns det. Det är ju så fantastiskt skönt att ha tappat en del av kilona och jag vill ju fortsätta neråt!

Läste förresten på Viktklubbens forum att Caroline där rekommenderar styrketräning framför konditionsträning för att lättare hålla vikten efter avslutad kur. Jag skulle kunna tänka mig att en kombination är det allra bästa, eller vad tror ni kloka bloggläsare?

Nu väntar packning inför resan till Mariefred. Det ska bli jättekul att komma dit! Jag har fått för mig att det är väldigt mysigt och lite "gulligt" där och att jag kommer att trivas förträffligt! Ett lite lustigt sammanträffande är att två av mina nyfunna bloggvänner kommer därifrån. Det blir lite extra kul att se var de växt upp, trots att jag aldrig träffat dem eller sett dem. Det är konstigt i cybervärlden...

Hoppas att ni får en vilsam och givande helg och ni som kämpar: det är inte så gott att äta som man tror när man kurar. Jag lovar! Det är inte värt det, så kör på! Ni klarar allt ni vill!
Många kramar från J

Tillbaka från arbetslagsresan

Hej!
Hoppas att ni alla mår bra i höstrusket!
Nu är jag tillbaka efter att ha varit på den lilla resan med mitt arbetslag. Jag har alltså ätit mat! Jag kan nog inte påstå att jag gjorde jättebra val hela tiden, då jag inte hade mycket att välja på i den lilla sommarstugan i skogen, utan jag fick snällt äta det som erbjöds. Magen höll, tack och lov! Det hade ju inte varit roligt att bli jättedålig och få springa ut i mörkret på den lilla mulltoan. Huvaligen! Men det gick ju som sagt bra. Visst bubblade det i magen och den knorrade och lät mer än vanligt, men annars kändes det helt okej. Det som ändå är mest häpnadsväckande och faktiskt helt otroligt är att jag just nu längtar tills jag på söndag lunch får börja med CK igen!!!! Det är helt sant! SÅ märkvärdigt var det inte att äta! Jag har ju varit utan mat så länge nu och har ju faktiskt levt ett riktigt bra liv ändå, så det var inte ens hälften så himmelskt som jag trodde att få äta igen. Jag kanske har förändrats??! Hoppas att min inställning till mat och ätande faktiskt är förändrat nu. Det känns så.

Jag hade ju tänkt att gå på ren kur redan nu, men jag kan tyvärr inte göra det eftersom vi har friluftsdag och jag ska stå på en friidrottsarena hela dagen. Jag kan inte mixa mina drinkar där, så det är inte mycket att göra. På lördag åker vi ju till Mariefred och bor på B&B. Jag får ta ett avbrott till söndag lunch helt enkelt! Men jag längtar faktiskt tills jag får köra igång med mina små gråa påsar igen. Tror ni jag behöver uppsöka en psykolog för en psykisk utredning??? ;) ;)

Hoppas att det går bra för er andra och att ni känner er fulla av kraft och fokus!

Kram/ J

Dag 56. Bestämd. Äntligen!

Hej!
Äntligen har jag bestämt hur jag ska göra imorgon kväll. Mycket tack vare mina bloggvänner som har stöttat. Stort tack snälla goa ni!
Jag har bestämt att jag äter litegrann! Vad kan hända egentligen? Visst, det kanske blir lite plus på vågen, men det tar jag bort sedan. Jag tror faktiskt inte att det blir några problem att komma tillbaka på ren kur efter resan till Mariefred. Torsdag och fredag kör jag nog rent, eller om jag tar lite protein då för att inte "hatta" för mycket fram och tillbaka. På söndag blir det hotellfrukost, men resten av dagen tar jag mina tre påsar, för att på måndag vara tillbaka på helt ren kur igen för att ta de sista kilona. Det kanske faktiskt kan vara lite bra för kroppen att få ett litet avbrott på kuren? Som en av mina bloggvänner sa, så rekommenderas ju "ätardagar" av vissa kostexperter.Visserligen inga CK-förespråkare, men ändå...
Jag har dessutom bestämt att jag inte ska ha nån ångest för att jag äter, utan bara se det som ett planerat litet avbrott på min viktresa. Kanske går slutet lite lättare när jag har fått ett litet avbrott?

Hoppas att ni andra är fokuserade och fulla av kraft och kämpaglöd!

Stor kram/J

Beslutsångesten och förvirringen ökar...

Hej igen!
Om nu nån orkar läsa mitt gnäll och tjat om ätandets vara eller icke vara... Jag behöver bara få skriva av mig lite. Bloggen har verkligen blivit som en ventil när kurandet känns jobbigt och svårt.

Jo, jag vill skriva om hur psyket (i alla fall mitt vimsiga psyke) fungerar. Just nu lutar det åt att jag faktiskt är lite "snäll" (osäkert om det är det jag är egentligen) mot mig själv och tillåter mig att äta även på onsdag (festen/övernattningen med arbetslaget, ni vet...). Då minsann smyger det sig in ännu fler "den här veckan är ju ändå redan förstörd så jag kan lika gärna äta en macka-tankar"!!! Jag är så sugen på en macka på grovt bröd med ost och skivad tomat så jag kan dö!!! Monstret vrålar och skriker som en besatt! Jag har dessutom en påse finsk sötlakrits i en låda som jag fått av en snäll släkting som vet att jag har finsk sötlakrits som mitt livselixir, som vrålar åt mig att jag lika gärna kan ta den också eftersom jag nog tänker äta på onsdag och definitivt på lördag! Lakritspåsen har hållit käften sedan i juli, men nu minsann ska den prompt ätas upp på en gång för att jag tänker släppa på min kontroll på lördag på resan och förmodligen på onsdag. Vad konstigt det är psyket! Jag har varit SÅ fokuserad och nu är jag som ett flipperspel som far hit och dit bara för att jag måste äta på resan...

Ja, ja nu har jag fått gnälla ur mig lite. Tack för att du orkade läsa!
Ha en riktigt trevlig måndagkväll!

Kram
J

Dag 55. Beslutsångest...

Hej!
Hann inte göra nåt inlägg igår eftersom jag var flitig som en liten myra hemma! Det var tvätt och städning och ett bullbak av gigantiska proportioner. Jag tycker att det är lite "meckigt" att baka bullar (älskar att baka, men gillar inte kladd och stök och all disk som blir. Motsägelsefullt, I know, men det är nog så jag är ganska ofta är jag rädd...) så därför tänkte jag att när jag nu ändå sätter igång så är det ju lika bra att göra ordentligt! Sagt och gjort. Det blev 72 "bauta-bulllar"! Hjälp vad stora de blev! En skulle nog räcka till en hel familj! ;) Kanske inte riktigt, men nästan! Jag lovar att det doftade gott i hela huset!

Vägning och mätning hann jag också med. Bara 0,6 minus den här veckan. Jag tror att mina värktabletter kan ha spelat in där eftersom jag inte har fuskat. Eller så går det mer långsamt nu på slutet. Jag hade i alla fall minskat i centimetrar, så det känns ju bra ändå. Jag har minskat 13 cm i midjan sedan jag började mäta mig, så det är ju lite skillnad faktiskt.

Nu till min beslutsångest. Jag hade ju bestämt mig för att köra på med kuren under övernattningen/festen med mitt arbetslag, men nu börjar jag vackla. Tankarna går fram och tillbaka hela tiden och jag känner mig som ett flipperspel!!! Hjälp! Hur ska jag göra???! Jag VET ju att för min viktminskning så är ju det bästa att köra på med kuren, men jag känner också att det är så sällan vi gör nåt sånt här på jobbet och det ska bli så mysigt. Alla pratar om vilken mat vi ska äta och vilket vin vi ska dricka och jag kan känna att den här veckan ju ändå är lite "förstörd" eftersom jag tänker äta lite på resan till Mariefred. Oh, my god, vad förvirrad och "velig" jag är nu! Jag vet verkligen inte hur jag ska göra!!! Jag har ju känt mig så fokuserad tidigare, men nu känner jag mig helt "lost" och vilse i pannkakan. Jag tar tacksamt emot råd om nån av mina goa bloggläsare har något...

Hoppas att ni andra är mindre förvirrade och betydligt mer fokuserade än jag!
Kramar från en förvirrad J

Dag 53. Monster, ångest och neuroser.

Hej!
Oj, vad Monster-skrället härjar med mig nu!! Han skriker på mig mer eller mindre oavbrutet... Har dock inte gett efter för hans tjatande och tänker VERKLIGEN INTE göra det, men ställde mig dumt nog på vågen och konstaterade att den har stått blickstilla ett par dagar. Tråkigt... Men det är väl så det blir ibland. Jag har i och för sig varit tvungen att äta en del värkmedicin eftersom min nacke varit jättestel och lett till en grym huvudvärk. Har hört att medicin kan göra så att man binder vätska, så det kan vara det som gjort att våg-eländet stått still. Man vill ju helst att det ska gå neråt på vågen i en jämn och rasande fart! Men man kan väl inte få allt man önskar sig, antar jag.

Nästa lördag åker ju älsklingen och jag till Mariefred med ett annat par för att komma bort lite. Det var väldigt länge sedan vi gjorde något utan barnen. Vi ska göra ett besök på Gripsholms slott (som jag inte besökt sedan jag var på skolresa i 6:an), strosa omkring, äta gott och bo på ett bed&breakfast som heter "In my Garden". Det ska bli jättemysigt, men jag har lite ångest för att äta, samtidigt som jag ser fram emot det. Knäppt, jag vet! Den här "utflykten" har varit bokad sedan länge och jag har tänkt hela tiden att jag skulle äta på resan, men nu känns det samtidigt lite ångestfyllt eftersom det ju blir ett stopp på viktminskningen. Jag hade nog också hoppats på att ha kommit ner mer i vikt vid det här laget, men det går ju inte jättefort precis. Ja, ja, det är ju som det är. Jag får försöka att träna lite extra nästa vecka för att få fart på viktminskningen så att stoppet inte blir för långvarigt.

Det här med att avsluta kuren och äta igen tänker jag mer och mer på. Jag längtar till den dag jag är i mål och kan börja trappa upp, samtidigt som jag är rädd för den. Som det känns nu, så verkar det omöjligt att inte gå upp i vikt när man börjar äta igen. Jag har ju tänkt att vara väldigt restriktiv med kolhydraterna, men på något sätt så känns det som att äta=viktuppgång oavsett VAD och HUR MYCKET jag äter. Jag kommer nog att behöva mycket stöd av min konsulent när det är dags. Nåja, det är nog MINST en månad kvar tills dess, så det är väl onödigt att grubbla och oroa sig redan nu. Men som jag har sagt förut så är oro och grubblerier något jag är RIKTIGT bra på! Jag oroar mig för allt! Kan t.ex. få rå-ångest av att höra ekonominyheter nu när det pratas så mycket om lågkonjunktur, trots att både min man och jag har fast jobb så blir jag orolig för att någon av ska bli arbetslös och att vi ska få flytta ifrån huset. För att inte tala om hur mycket jag kan oroa mig för barnen! De kommer säkert att behöva skriva böcker om sin nojiga morsa när de blir vuxna...Usch, jag borde nog gå i terapi egentligen... Tror att min oro och vikt hänger ihop. Jag måste ta tag i min oro och ångest istället för att stoppa mat i munnen. Vet inte hur jag ska bli av med oron än bara... Hoppas på att hitta något sätt snart. Det är ju tur att man aldrig blir klar med sig själv och sin utveckling, eller vad säger ni? ;) ;)

Ha en bra lördag utan ångest, neuroser och skrikande monster! Det ska jag försöka ha!
Kram, kraft och "pepp"
J

Dag 51

Hej!
Idag är jag så seg! Man ska ju vara så pigg på ren kur, men jag är jättetrött. är faktiskt lite hungrig idag också. Misstänker att det är tuggummi som är boven i det dramat. Jag tycker ju att det är jobbigt att vara nära eleverna och lukta som en hel soptipp i munnen, så jag har tuggat en del tuggummi nu. Och det är ju så att även sockerfria tuggummin innehåller de förrädiska kolhydraterna. Känns ju inte bra om man ska åka ur ketosen nu! Det vill jag INTE! Jag får försöka hälla i mig mer vatten för att dämpa kurret i magen.

Nu tror jag att jag har grubblat färdigt över övernattningen och festen med mina kära kollegor. Jag har kommit fram till att jag INTE tänker äta, utan att jag ska hålla mig på banan och fortsätta med kuren. Jag vet att jag kommer att ångra mig om jag bryter så det är bäst att köra på!

Träning har det inte blivit mycket av den här veckan, p.g.a. möten och annat på kvällarna. Det känns ju inte heller så bra, så jag måste hitta en bra strategi för att hålla igång det. Nån har sagt att träning ska vara som att borsta tänderna. Det ska bli en vana och en rutin som man bara gör utan att man behöver tänka och planera så mycket. Jag har tyvärr inte kommit dit än, men mitt mål är att försöka komma dit. Vet inte riktigt hur än bara...

Ha det bra alla kurare och kämpar!
Kram
J

Dag 50

Hej!
Har nu kommit hem efter ett föräldramöte. Det var trevligt, men arbetsdagen blir lååång...
Har haft en liten motivations-dip idag och det har känts lite motigt, men det vänder väl hoppas jag. Min vana trogen när det tar emot så besöker jag mina CK-hjältars bloggar och såg då att mina senaste kommentarer till superhjälten Skenet kommit bort av nån anledning. Fattar inte vad som hänt, men det känns så tråkigt eftersom hon är så gullig med sina kommentarer till mig och jag vet ju vad glad man blir av att få gensvar på det man skriver. Så, sorry Skenet om du läser det här. Jag kommenterar så gott som alltid dina inlägg, men några är lost in cyberspace...

Att grubbla och oroa mig är ju som jag skrivit tidigare en av mina bästa grenar och mitt CK-grubbel för dagen är nästa veckans övernattning med arbetslaget i en av kollegernas sommarstuga. Där ska vi kombinera jobb med mat, vin och fest. Det kommer att bli jättetrevligt men jag funderar nu på om jag ska köra på och sitta där med mitt vatten eller om jag ska unna mig att äta lite. Min och älsklingens lilla resa med övernattning på hotell är ju på löradgen efter och då har jag redan bestämt att jag ska äta lite, för att sedan på en gång återgå till min rena kur, så det känns som att det redan blir ett litet avbrott då. Jag får se hur jag gör. Det bästa är väl att bara äta på resan och förmodligen blir det så jag gör.

Kämpa på nu alla som fightas med vikten! Vi klarar det tillsammans!

Kram/J

Dag 49

Hej!
Idag har jag tvingat mig till att hålla tiderna lite bättre. Hoppas att det gynnar viktminskningen. Läste att min stora CK-idol Skenet verkligen rekommenderar att dricka VARMT vatten. Hon säger att hon mår väldigt bra av det, så jag ska prova. Jag har ju svårt att hinka i mig tillräckligt med vatten, men det är väl bara att skärpa sig med det också!

Idag kastrerade vi minsta kissen B. Oj, vad dålig han har varit! "Storebror" var inte alls så dålig när vi "knipsade" honom i höstas utan piggade på sig jättefort och verkade helt oberörd efter bara ett par timmar. Han har varit jättegullig och vaktat på sin nykastrerade "lillebror" och verkat riktigt bekymrad! Skönt att det är ur världen.

Nä, nu är det dags för kvällspåsen och lite slöande i soffan!

Ha en mysig kväll och hoppas att alla era monster sover sött!

Kram/J

Dag 48. Manic Monday

Hej!
Vissa dagar är helt snurriga i mitt jobb. Idag var det en sådan dag. Ibland undrar man om det varit nåt konstigt gasutsläpp eller så, för att så många elever beter sig mer eller mindre knäppt på samma dag! Det var så snurrigt och stressigt idag att jag inte fick i mig min lunchpåse förrän vid fem när jag kom hem. Vattenmängden jag hade fått i mig då var bara 6 dl! Inte alls bra... Jag undrar om det påverkar viktminskningen negativt när "mat"- och vattenintag blir så oregelbundet? Förmodligen gör det det... Suck! Jag måste nog skärpa till mig med tiderna och få i mig mina påsar och mitt vatten mer regelbundet.

Usch, vad mycket det är man måste skärpa sig med och jobba med hela tiden! Men det är klart, man vill ju inte gärna sluta att utvecklas förstås... En positiv förändring eller framsteg hos mig är i alla fall att jag inte blev något extrasugen på att äta (hittills i alla fall) fast det har varit en så jobbig dag. Tidigare så satte alltid "det stora matbegäret in" när det har varit jobbigt och jag tycker att jag behöver trösta mig med nåt ätbart. Men nu har jag inte ens tänkt så. Det känns bra! Mindre bra är väl att energinivån idag är alldeles för låg för att ge sig ut i spåret, så det får bli i morgon istället.

Har ni märkt att när man kör CK så kan det hända saker med kroppen på väldigt kort tid? Över en natt i mitt fall. Nu kan man kanske tro att jag över en natt fick platt mage eller nåt annat trevligt, men icke sa nicke! Det var nåt heeelt annat och nåt som inte var alldeles kul, men som fick mig och älsklingen att skratta ändå. Så här var det:
Jag solar solarium ungefär en gång i veckan (inte sommartid när jag solar ute) p.g.a. eksem (solarium är tyvärr det enda som hjälper). Eftersom jag inte har nån spänstig äppelrumpa direkt så får jag då vita streck precis under skinkorna. När jag igår smorde in mig såg jag att rumpan lyfts eftersom solariestrecken såg ut som två glada munnar under rumpan. Det såg ju lite kul ut. Inte snyggt men kul. Jag brydde mig inte så mycket mer om det. Jag försöker ju hålla mig ifrån att bli alltför kroppsfixerad... I morse när jag går förbi vår otäcka helkroppsspegel i bara trosorna så ser jag i ögonvrån att det är nåt som inte stämmer... Jag backar tillbaka och tittar mer noga. Ser inte rumpan annorlunda ut? Som om nån tagit ut luften ur en ballong? Jag vänder mig om för att se bättre. Jo då. Rumpan måste ha halkat ner, för nu syns inga glada munnar under skinkorna längre!Känner mig tvungen att dubbelkolla med älsklingen och han börjar gapskratta! Han ser det tydligt också! Rumpan har halkat ner under natten hur nu det är möjligt?! Hmmm! Hur kul är det? Jag kan tala om att jag genast gick ut i garaget och släpade in älsklingens gamla dammiga skivstång han tränade med i sin ungdom, för nu ska här göras knäböj och utfall med skivstång så att rumpan lyfts!!! Att få LÄNGRE rumpa ingick ju inte i planen precis! Det räcker med att min "snälla" dotter vid två års ålder frågade mig: "Varför har du så långa tuttar, mamma?" Jag svarade och förklarade vad som händer vid amning o.s.v. och när hon tänkt en stund säger hon: "Ja, när jag blir stor ska i alla fall jag ha korta!" Snygg mamma hon har med långa tuttar och lång rumpa... Det är ju ingen risk att man får storhetsvansinne och känner sig snygg i alla fall!

Må så gott oavsett om ni har korta eller långa tuttar och rumpor! ;-)
Kram
J

Dag 47.

Hej!
Nu har jag vägt mig igen och kan lättat konstatera att jag faktiskt inte har känt mig stressad av vågen den här gången. Skönt! Veckans resultat blev -1,2 kg. Det är jag helnöjd med eftersom det nog inte är mer än absolut max 10 kg kvar. Måljeansen får jag numera över rumpan, så det går framåt!
Mitt garderobsröj var också framgångsrikt och jag har nu flera par jeans som jag kan ha igen och jag blev glatt överraskad när jag fick på mig en snäv kjol i storlek 36 som satt hur bra som helst! Det trodde jag aldrig! Vad skönt det är att se "svart på vitt" att allt kämpande ger resultat.För det är ju ingen dans på rosor att gå på ren kur, det vet alla som nån gång har provat.

Jag hoppas att det inte tar allt för lång tid med de sista kilona, för nu börjar det kännas väääldigt länge sedan som jag åt något. Jag har ju tänkt att hålla mig ganska GI-strikt efter kuren, och har läst en del om det nu, för att förbereda mig. Det känns ju just nu som att det inte kommer att vara svårt alls, för man får ju ÄTA en massa gott! Men frågan är om det släpper lös matbegär och sug som är svåra att stoppa? Det oroar mig lite faktiskt, eftersom jag är en "allt eller inget-person". Men det är väl bara att kavla upp ärmarna och börja jobba med det med!

Nu ska jag sätta igång och baka pizzabullar till O så att han har till mellis när han kommer hem från skolan till veckan, sen väntar tvätt och städning och löpning.

Ha en trevlig söndag!
J

Dag 45. Helt slut...

Hej!
Äntligen fredag! Alltså, jag trivs verkligen på mitt jobb, men man kan bli vääääldigt trött av det ibland. Det är påfrestande att bara vara till för andra hela tiden. Det är ju så otroligt många som mår dåligt också och det är inte lätt att räcka till... Just nu känner jag mig som en urvriden disktrasa ungefär. Min "lunch-påse" intogs alldeles nyss och jag har fått i mig alldeles för lite vatten, men det är ju bara att hinka på och vara beredd på att få springa på toa i natt!

Jag känner mig sugen på en god middag, ett glas gott vin och en fet sockerkick just nu. Frågan är om det är p.g.a. att det blivit för glest mellan påsarna idag och att jag fått i mig för lite vatten, eller om det beror på att jag är trött och känner ett behov av att trösta mig med nåt? Hm... Det tål att tänkas på. Det är faktiskt ytterligare en fördel med CK. Man får verkligen en chans att lära känna sig själv eftersom många känslor kommer upp till ytan. Man får liksom lite hjälp med att jobba med sig själv och sitt ätbeteende och det är ju faktiskt toppen och en förutsättning för att man ska ha en chans att någon gång komma ur "bantningsträsket"!
Inget blir ju bättre av att man äter en massa som man bara blir tjockare av, eller hur? Jag blir ju knappast piggare och gladare om jag går upp i vikt, utan precis tvärtom.
Jag tror att jag ska försöka göra ett "röj" i garderoben i helgen och se om det är några mer gamla jeans eller nåt annat kul som passar nu. Det skulle ju vara roligt om man har "krympt i" nåt mer plagg!

Nåt annat roligt är att jag och en kollega har lovat varandra att vi ska springa tjejmilen nästa år! Vi blev jättesura på oss själva att vi inte hade planerat det redan i år, men men... Det är ju inte så långt och dessutom har jag fått för mig att det är ett väldigt roligt lopp. Det kan vara bra att träna för ett mål som är nåt annat än "bara" att bli smal. Dessutom så planerar vi att vara en hel helg i Stockholm då och shoppa och göra nåt annat kul också, så det blir nog jättemysigt tror jag!

Ha en mysig fredag!
Kram
J

Dag 43. Trött och frusen

Hej!
Hoppas ni mår gott!
Nu har jag fått mina första kommentarer om att det syns att jag har tappat vikt. Kul! Det har jag ju såklart längtat efter. Men nu har flera sagt ungefär såhär: "Nu börjar det verkligen synas att du har gått ner i vikt, så nu nu räcker det allt. Nu kan du sluta med ditt pulver så att du inte blir för smal!"
Hmmm... Jag skulle förstå att folk ville att jag skulle sluta kura om jag var jättesmal och såg anorektisk ut, men det gör jag ju inte. Och när de säger att nu börjar det synas och uppmanar mig att då sluta i samma andetag så tycker jag att det är lite knepigt. Det är väl ingen idé att "banta" (avskyr det ordet) om det inte syns? Eller? Ska man då lägga av så fort det börjar synas lite grann?
Varför gör folk så? Är det av välvilja eller vill de inte att man ska lyckas? Det känns inte roligt att vara misstänksam, men det känns som att en del människor blir avundsjuka. Det är lite tråkigt tycker jag faktiskt. De skulle bara veta hur mycket självförakt och förtvivlan som har legat under ytan i så många år...
Ja, ja man kan ju inte ändra andra utan bara sig själv, så jag ska inte bli ledsen utan tänka att det antingen faktiskt är av välvilja, eller så har personen i fråga själv jobbigt med sin vikt och vill ändra den, eller så är det någon som har så dålig självkänsla att det känns jobbigt när någon annan lyckas.

I dag blir tyvärr ingen löpning heller, eftersom regnet fullkomligt vräker ner. Jag är dessutom jättetrött idag och ska nog krypa upp i soffan och mysa lite i stället!
Hoppas att det går bra för er, alla kurare och kämpar där ute!
Håll monstren på mattan!
Kram
J

Idag blir det tyvärr ingen

Dag 42! Nygamla jeans.

Hej!
I morse ramlade det ner ett par jeans som varit alldeles för små läääääänge (inte måljeansen, dock...). Då flög f-n i mig och jag tänkte att det skadar väl inte att prova dem och se hur mycket som fattas innan de går på? Gissa om jag blev förvånad -och glad såklart!!- när de faktiskt gick på och t.o.m var lite, lite stora i midjan!! Tjoho, vad glad jag blev! Äntligen så får man lite lön för mödan!
Jag har så mycket kläder som bara har legat i garderoben och väntat på bättre och smalare tider. Jag ska nog göra en koll i garderoben i helgen och se om jag har något mer som jag har "krympt i". Det vore ju kul att få "nya" kläder helt gratis!
Nej, nu får jag sluta. A och jag ska ju iväg på fiolintroduktionen och den får vi inte missa!
Kram på er alla och "may the force be with you"!
J

Dag 41.

Hej hopp!
Hoppas att ni mår bra allihopa! Där jag bor har det varit en härlig dag och kväll med sol och värme, men ändå den där höstkänslan i luften. Faktum är att jag gillar hösten. Jag tycker om den klara, lite kyliga luften, höstfärgerna på träden, svamplockning ( och svampÄTNING!!!!) och känslan av nystart som jag faktiskt känner så här års. Vet inte om nystartskänslan kommer av att jag jobbar i skolvärlden och att hösten där är lika med ett nytt läsår, men det känns som att man kan börja på nytt och få en ny chans liksom på hösten. Det kommer en massa nya kurser också och jag skulle vilja gå flera olika samtidigt (tiden saknas dock) : silversmide (har massor av smycken som än så länge bara finns i huvudet), oljemålning, akrylmålning, italienska, nån spännande matlagningskurs o.s.v, o.s.v... Jag är nämligen en projekt-person. Jag gillar att ha nåt roligt projekt på gång som jag kan engagera mig i. Just nu är projektet att renovera mig själv med CK och träning. Det får räcka som projekt just nu, eftersom jag har en familj som jag måste ta hand om också och så jobbar jag ju heltid. Dessutom tar det en hel del tid och kraft att förändra sig själv, sina tankemönster och sitt beteende. Så viktprojektet får vara det enda projektet just nu.
Jag var ute och sprang ( sprang och sprang förresten. Jag joggade...) nu i kväll och det var så fint i skogen! På min lilla joggingrunda finns en speciell passage som är så vacker! Om jag trodde att älvor verkligen fanns (jag VILL tro på älvor, men lyckas tyvärr inte riktigt ;-)... ) så skulle de bo precis där. Marken där är täckt av ljusgrönt, mjukt och ganska högt gräs som växer mellan ormbunksplantor och små, små plantor av ek och lönn och större, glest växande lövträd som silar solljuset så att det vilar ett grönt skimmer över platsen. Det är så vackert där att jag nästan blir tårögd! Nog om det. Jag orkade faktiskt jogga en liiiten bit längre än vad jag gjorde igår, så det känns bra.
I morgon blir det ingen löpning eftersom lilla A ska på fiol-introduktion. Min dotter har bestämt att att nu ska här spelas fiol, så då måste ju mamman (eftersom pappan jobbar) åka i väg så att hon får sin fiol! Det ska bli spännande att se vad hon tycker om det!
Hur som helst, så blir det nog lite körigt att hinna med löpning i morgon så nu funderar jag över vad som är bäst att varva med: yoga eller "old school "styrketräning (sit ups, armhävningar och sånt), eller pilates. Vad tror ni? Jag måste ju "bråka" lite extra med kroppen nu när den tycker att jag är alldeles lagomt rund och go´ så nån form av träning vill jag göra.
Jag har hört att flera säger att Paolo Robertos bok om styrketräning man kan göra hemma ska vara bra. Man kanske skulle köpa den? Nån av er som vet om den är bra? Jag har svårt att hinna med att gå på gym så hemmaträning kanske är ett bra alternativ?
Ha det bra alla kurare och kämpar!
Kram på er!

P.S

Jag menar alltså inte att JAG har önskningar om att berätta vad jag väger, utan att en del har undrat...
Jag sa ju att jag också är spontan och för ivrig när jag skriver... ;-) Förhandsgranskning, kanske kan vara nåt?
NU är det definitivt slut för idag från mig!
Godnatt!

Forts. på min långa kvällsfundering.

Dessutom är många grövre i skelettet än vad jag är. Man har ju hört att längden i centimeter minus 110 ska vara en okej vikt, och då hamnar jag där...
Jag vet inte hur jag ska göra. Vad det står för siffror på vågen är ju helt ointressant egentligen. Det handlar ju om hur man mår. Att jämföra sig med andra är sällan bra och jag vill inte att nån som har helt andra förutsättningar, och en helt annan kroppskonstitution än jag jämför sig med mig och blir negativt inställd till sin vikt.
Usch, vilket långt och rörigt inlägg!
Förstår ni hur jag tänker? Tänker jag fel, tycker ni?
Ha en trevlig kväll, mina bloggvänner och kurare och andra som kämpar med beroenden och betendeförändringar!
Kraaaaam

Kvällsfunderingar.

Hej!
Så är ännu en dag på CK på väg mot sitt slut. Joggingturen i förmiddags gick bra, även om det fortfarande ibland känns mer som en nära döden-upplevelse än något njutbart. Men jag vet ju att det härliga "flowet" är uppnåeligt om jag bara fortsätter att kämpa på, så det är precis vad jag ska göra.
Idag har jag sprungit omkring som ett skållat troll mest hela dan! Först lilla löpturen, sedan veckohandling och därefter har jag stått vid spisen hela dagen!Först så bakade jag ett grovt bröd med frukt och nötter till stora älsklingen, sedan kärleksmums-muffins till mina mindre älsklingar och till sist bakade jag baguetter till alla älsklingar. Leila Lindholm, släng dig i väggen! Eller, nej förresten, gör inte det! Du är ju min bakningsguru! ;-)
Mina kompisar säger att det är anorexirvarning på att hålla på och laga mat och baka åt andra och inte äta själv, men att jag skulle bli anorektiker?! Knappast! Nej, det är troligare att Victoria Silvstedt får nobelpris i litteratur, eller att George W Bush får fredspriset! Det är ju så att jag tycker att det är KUL att baka och laga mat och jag måste ju också sedan efter kuren kunna göra det utan att äta upp alltihop själv, eller klämma i mig tre muffins på raken för att försäkra mig om att de går att bjuda på, eller hur? Det är lika bra att jag vänjer mig redan nu tycker jag.
Jag vill också återigen tacka er som skriver så gulliga och uppmuntrande kommentarer! Jag blir så glad att jag blir tårögd! Ert stöd i det här projektet är ovärdeligt! Har fått komplimanger för mitt språk, men jag är också spontan när jag skriver här (egentligen så är jag spontan rent allmänt och hela tiden) så jag ser ju efteråt att jag i min iver har en hel del språkfel och knasiga formuleringar, men det struntar jag i. Min blogg är ju inte tänkt som något höglitterärt verk precis. Jag går inte och drömmer om nån komplimang från Horace Engdahl, eller så... Men tack ändå, snälla goa Skenet!
Nu till en annan fundering. Jag vägde mig ju idag och fick ett ganska glatt besked. Jag har önskningar om att tala om vad jag väger och grubblar över hur jag ska göra med det. Det är nämligen så att jag är väldigt liten och tunn under mitt skyddande, mjuka hölje (det var väl en poetisk omskrivning av fett?! ) och jag kan faktiskt handla på barnavdelningen när jag inte är för tjock. Har patetiskt små fötter och tunna handleder o.s.v. När jag är inne på viktklubbens forum och läser vad många väger där, så väger ju jag ganska mycket mindre, trots att jag faktiskt är tjock. Jag är rädd att om jag talar om vad jag väger så kommer det att bli fel. Det där med vikt är ju så individuellt. Någon kan ju vara jättesmal och sund och ha storlek 44, men jag som är så liten och tunn är jättetjock när jag har det. När jag var sund, slank (inte överdrivet smal, jag har alltid haft kurvor och har aldrig fått höra att jag är mager) och nöjd med min vikt så vägde jag mellan 47 och kanske 50-51 kg. Många av mina kompisar tycker att det är helt absurt och att det bara är barn som kan väga så lite och inte vara sjuka! Då brukar jag påpeka att många barn i 12-14 års åldern är i min storlek och att det finns många 11-åringar som är mycket längre än jag.

Dag 40. Solig söndag och jag har gjort det!!!

Hej!
Solen skiner, luften är klar och jag häller i mig vatten och laddar för en förmiddagstur i joggingspåret. Nu på förmiddagen känner jag mig ju alltid så nöjd och glad med mitt beslut att bara äta CK. En härlig känsla! Det känns ju inte alltid lika härligt på kvällarna, men man får vara glad för de stunder det känns bra.
Ja, nu har jag gjort det!! Vägt mig! Nu fick jag också svaret på varför det har kännts som jag står och stampar i viktminskningen. Jag har nu den vikt som jag haft JÄTTESVÅRT att komma under i många, många år. Min kropp tycker att den här vikten är toppen och kämpar med näbbar och klor för att jag ska hålla mig där. Jag är ju inte fullt lika nöjd, utan tycker nog att jag gott kan väga ca 10 kg mindre. Så nu är det dags att lägga i en högre växel! Nu ska jag slita hårt på joggingspåret för den här gången SKA jag vinna och komma i mina måljeans! Och jag uppskattar att det är nog ca 10 kg dit, men skulle jag komma i dem tidigare så, fine då har jag ju nått mitt mål.
I höstas vägde jag mig ju och fick en chock! Då vägde jag lika mycket som jag gjorde precis innan jag födde mina barn!!! Till min glädje så väger jag 11 kg mindre än jag gjorde då! Jag skulle tro att ungefär hälften av dem försvunnit med mitt kurande. men jag är så glad och det känns just nu som att jag verkligen är på G och att allt arbete jag har lagt ner på att ändra inställning och tankemönster kanske börjar ge resultat. Jag kanske lyckas nå mitt mål den här enda gången?! Det kanske faktiskt är möjligt att JAG kan vara smal?
Ha en bra dag! Nu ska jag ut i joggingspåret! Jag skriver säkert mer ikväll. Undrar om jag är lika glad och positiv då?
Må så gott och tack för att du läste!
Kram/ J

Ett tillägg!

Just det! Kräftskivan blev inställd! Så det var ju onödigt att grubbla och lägga ner energi på den! Annars är nog grubbleri en av mina allra bästa grenar faktiskt... ;-) Kan det ha nåt samband med vikten, tro? Hm... Nu fick jag nåt nytt att grubbla och fundera över. Ha, ha!
Hej svejs!

Dag 38. Fredag igen.

Hej på er!
Ja, så var det fredag igen. Man och barn har precis avnjutit pizza och nu hälls smågodiset upp i godisskålen. Då tar mamman sin tillflykt till datorn. Att skriva av sig och att läsa vad andra skriver är det som hjälper mig mest när monstret härjar med mig och kurandet känns tungt. Helgerna har ju gått bra hittills, men nog suger det lite i godistarmen när alla pratar om vilken mat de ska laga i helgen. Det känns ju som att det är SÅ länge sedan jag åt nåt! Den 16:e juli var ju faktiskt ett tag sen. Ja, ja, jag kommer ju att få äta igen. Det väntar ju ingen svältkatastrof runt hörnet här som tur är!
Jag börjar starkt fundera på att väga mig faktiskt. Vågen är väldigt ihärdig och vill att jag ska kliva upp på den och jag tror faktiskt att jag ska göra det. Eller är det bättre att låta bli? Vad tycker ni?
Ha en riktigt mysig fredag på er mina medkurare och kämpar!
Kram/ J

Dag 36. Festfunderingar

Hej på er!
Idag tänker jag inte gnälla! Jag vill tacka er som tröstat och peppat mig med era kommentarer på bloggen! Tusen tack! Jag tänker INTE ge upp bara för att min gamla kropp tydligen tycker att den vill ha ett skyddande lager späck. Som jag har sagt förut så SKA jag vinna den här kampen nu. Jag är så utled på alla måndagar jag har börjat ett nytt liv och hur jag känner inför mig själv och min kropp. Det tänker jag dock inte fördjupa mig i igen nu. Jag har ju skrivit långa haranger om det förut, så det ska ni slippa.
På fredag är det kräftfest på jobbet. Som kurare börjar det ju då mala igång i huvudet: Hur ska jag tackla det? Jag har inga som helst funderingar att bryta kuren, men jag vill heller inte sitta med från början när alla sörplar kräftor, dricker vin och äter ostpaj och bröd och ostar och desserter och ... Ja, ni vet. Det är inte för att jag inte vill bli frestad som jag vill undvika den fasen av festen, utan för att jag inte vill känna mig som ett UFO som sitter där och tittar på de andra som äter och dricker. Folk har en viss tendens att bli provocerade av sånt och jag har ingen lust att förklara mig eller provocera nån. Jag funderar därför att komma senare till festen, när de små skaldjuren är uppätna och folk har fått i sig lite alkohol. Jag tror inte att de då tänker på att jag bara dricker vatten... Ha, ha!
Eller så struntar jag i alltihop och är hemma. Just nu så lutar det åt det senare alternativet, men våra fester brukar vara roliga, så jag får nog se hur jag gör när det närmar sig.
Det är lite synd dock, att folk har det så jobbigt med att man inte är med och äter. "Men ska du sitta och titta på oss då, och se lidande ut?" är en vanlig kommentar när jag har sagt vid liknande situationer att jag kurar. Att jag förklarar att jag valt detta själv och varken lider, tycker synd om själv eller missunnar någon annan att äta, brukar sällan övertga helt. Jag kan faktiskt bli lite sur på sånt, för det måste väl ändå vara MITT beslut om vad jag väljer att äta, eller inte äta? Eller?
Det är faktiskt fascinerande vilka känslor och tankar pulverdieter väcker hos många...
Nä, usch! Nu blev det ju lite gnäll idag OCKSÅ!! Skärpning J! No gnäll!
Ja, jag får se hur jag gör med festen. Det blir säkert bra vilket som!
Monstret håller sig fortfarande på den berömda mattan, och det kan han gott fortsätta med ett bra tag den jäkeln, men när han dyker upp igen så är jag redo för fight!
Hoppas att era monster håller sig borta också och att ni får en mysig kväll.
Kramar / Gnäll-J ;-)

Dag 35. Misströstan och glädje.

Hej!
Hoppas ni har det bra och känner er starka och peppade idag!
Jag är så ofantligt glad för de kommentarer och meddelanden ni lämnar! Ni anar inte vad mycket det ger! Tusen tack!! Ni får hemskt gärna fortsätta med det! Ni, mina bloggvänner, är alltså glädjen.
Det som gör att jag misströstar är att jag (dumt, jag VET, men det är så svårt att låta bli hela tiden!!) jämfört mig med en annan väldigt framgångsrik kurare på viktklubben. Jag är inte på något vis missunnsam, utan unnar henne absolut hennes resultat av hela mitt hjärta, men jag undrar ju varför det går så trögt för mig, fast jag håller mig på banan... Jag läste alltså om en tjej som gått från 74 kg till 66 på, håll i er nu, TVÅ veckor!!! Superresultat! Jag har ju hållit på i FEM veckor och väger mig visserligen inte, men jag mäter mig och man känner ju på kläder, och jag har nog minskat ca 4-5 kg. Ca hälften alltså... Visst, mina gamla jeans är ju lite lösare men de hänger ju inte som säckar. Jag kan fortfarande ha dem och det tror jag INTE att jag skulle kunna om jag tappat mer... Vad är det för fel på mig? Är jag dömd att vara en tjockis eller vad? Varför vill inte min kropp släppa ifrån sig fettet?! Jag har följt kuren till punkt och pricka och rör på mig. Förra veckan var jag så extremt trött, så då blev det bara några promenader, men innan det joggade jag varannan dag och gick och gjorde lite styrkeövningar där emellan...
Jag känner mig som en misslyckad liten rulta som är dömd till att vara tjock. Vad ska jag göra för att få bättre fart på viktminskningen?
Suck! Det var mycket gnäll för en som avskyr gnäll, men jag var bara tvungen att få gnälla av mig lite. Ska försöka låta bli att inte gnälla så nåt mer. I morgon ska jag vara positiv och ognällig!
Hoppas ni känner er mer nöjda med er själva än vad jag gör!
Ha det bra!
Kram/J

Dag 34. Regntung måndag.

Hej på er!
Monstret var ju på krigsstigen igår, men han fick ju hårt motstånd och har faktiskt varit spakare idag. Jag tror att varje sådan liten seger, hur liten den än må vara, är viktig för ens utveckling mot en sundare människa. Jag tror att det är nyttigt att kunna komma bort från det snabba belöningssystemet som mat (eller droger, eller alkohol o.s.v.) utgör. Belöningen för kurandet ligger ju betydligt längre bort än belöningen när man äter en chokladbit eller dricker ett glas vin, eller vilken "drog" man nu är beroende av. Det gäller, åtminstone för mig, att varje dag påminna mig själv om varför jag har valt att göra det här och hur jag mådde när jag bestämde mig för den här vägen. Jag måste också varje dag påminna mig själv om hur jag kommer att må, känna mig och se ut när jag nått målet. Annars är jag rädd att min primitiva önskan om omedelbar behovstillfredsställelse tar över och att jag börjar stoppa i mig en massa mackor eller godis eller nåt annat kolhydratrikt. Kolhydrater är alltså min drog. JAG vill kunna bestämma över min kropp och mitt liv! Det vill jag INTE låta kolhydraterna göra längre.
Hur många söndagar (och andra dagar också, förstås, men oftast söndagar) har jag inte varit full av självförakt och förtvivlan och LOVAT mig själv dyrt och heligt att i morgon (alltså oftast en måndag), I MORGON ska jag ta tag i mitt liv och min vikt? Usch, jag blir riktigt ledsen när jag tänker på det...
Varför har det funkat så länge och ändå riktigt bra (jag har ju inte låtit mina gamla vanor och begär vinna hittills) den här gången då? Svaret på den frågan har jag funderat mycket över, men jag vet faktiskt inte. Det är alldeles säkert flera faktorer som spelar in. Dels så har jag en "nu eller aldrig-känsla", dels så är jag UTLED på att känna som jag gör inför mig själv och min kropp och så har jag läst bloggar av Skenet, Tina, BQ och C vilket har varit en ovärderlig hjälp. De har visat att man kan åstadkomma underverk! Jag är väldigt tacksam över att de har valt att dela med sig av sina tankar och känslor kring detta komplicerade problem. Tack, tack, tack mina hjältar! Det är säkert många fler än mig ni har hjälpt.
Nu låter det kanske som att jag är klar med min kamp och att jag har nått mitt mål, men det har jag ju INTE! Måljeansen kommer fortfarande inte över rumpan och kampen mot sockermonstret lär jag få hålla på med så länge jag lever. Det gäller att hitta beteenden som funkar och låta bli de beteenden som leder till övervikt. Inte en lätt uppgift, men vem har sagt att det ska vara så lätt?
Oj, vad långt det blev idag...
Tack för att du orkade läsa. (Om nu nån verkligen orkade läsa...)
Lycka till och ha det bra alla kurare och andra som kämpar med beroenden där ute!

Dag 33.Kväll och miraklen känns lååångt borta...

Hej igen!
Så var det kväll den 33:e dagen. Varför är kvällarna så mycket jobbigare än morgnarna? Mitt monster är alldeles tyst på morgnarna, men lever runt desto värre på eftermiddagarna och kvällarna. Det skriker och gapar och tycker att jag ju har varit så duktig i en hel månad så det gör väl inget om jag äter nåt? Jag måste ju ha tappat en del kilon nu, så LIIITE godis eller mat gör väl inget? Kan inte det där monsterskrället bara gå och dö eller nåt??! Bråkar han så ska han få! Jag tänker INTE ge efter för hans tjat, utan jag SKA, SKA, SKA fixa det här nu!!! Igår kväll glömde jag ju drinken, och ikväll får jag tampas med monstret. Men det är väl så, antar jag. Om det vore lätt att gå ner i vikt och hålla sig smal och sund så skulle väl ingen ha viktproblem och då skulle väl inte CK behöva finnas?
Nånstans tror jag också att det kan vara nyttigt att bråka med sina monster och hjärnspöken. Man borde väl utvecklas då och bli starkare? Eller?
Jag har i alla fall varit ute och gått över 10000 steg idag. Enligt min stegräknare så har jag gått 7,5 km och förbrukat lite drygt 300 kcal. Då borde det ju ta en del på fettet. Undrar om monstret lever om lite extra när man förbränner lite extra? Det är en tröstande tanke. Lite lättare att stå ut med ett vrålande mat-monster om man tänker att det är då kroppen verklgen gör sig av med överflödsfettet. Monstret kanske vill bo i en tjock kropp?
Nu blev jag väldigt flummig. Sorry...
Hoppas ni har tysta monster ikväll ni andra kurare och kämpar!
Kram
J

Dag 33. Undrens tid är inte förbi.

Hej!
Måste bara göra ett litet inlägg så här på morgonkvisten. Något MYCKET oväntat och nästan mirakulöst hände mig i går kväll. Det var ungefär lika oväntat som att Victoria Silvstedt skulle sadla om till raketforskare eller att Kungen skulle abdikera och ta med sig Silvia och starta ett kollektiv i Lappland eller nåt sånt.
Vad hände då? Jo, jag, J, den oförbätterliga sockermissbrukaren och matmumsaren av rang, GLÖMDE att ta den tredje påsen!!! När man går på ren kur så brukar man ju längta tills man ska få ta sin lilla gråa påse. Jag kom på vid 23.30-tiden att jag inte hade tagit min tredje påse, så det var bara att mixa och hälla i sig.
Konstigt att hunger och matsug kan försvinna sådär. Även om det inte är så så långa stunder, men det hände i alla fall! :-)
Idag är det mycket som ska hinnas med. Vill gärna ta mig ut i spåret och göra nåt rejält. Det känns som att det har stått still den här veckan och kanske till och med som att jag har lagt på mig. :-( Hur nu det skulle ha gått till? Men jag känner mig uppblåst på nåt vis... Vill att viktminskningen ska ta fart igen.
Ha en bra dag!
Kram /J

Dag 32. Syndernas bekännelse...

Hej!
Det är lika bra att jag erkänner direkt! Det bidde ingen löptur idag... Har fortfarande noll ork, så jag har bara gått en promenad på 4 km idag. Ska försöka att göra lite sit-ups och armhävningar innan jag lägger mig också, men den här gången vågar jag inte lova nåt. Fattar inte varför jag är så trött och seg. Ja, ja, det går väl över!
Filmen jag såg igår; "Into the wild", var jättebra! Vacker, poetisk och ovanlig. Dessutom bygger den på en sann historia. Den kan jag rekommendera!
Ikväll blir det en lättsam, ytlig romantisk komedi: "27 dresses" med Katherine Heigl från "Grey´s anatomy". Det blir säkert ingen djupare filmupplevelse, men kan vara mysig att se en lördagkväll utan annat, ätligt mys. Dessutom tror jag att den är en riktig tjejfilm och A och jag är ju ensamma hemma ikväll eftersom man och son inte är hemma, så det passar perfekt!
A´s lördagsgodis ropar lite på mig nu, men jag vägrar att lyssna. ;-) Lakritsen skriker högst, men jag har laddat med sockerfritt lakritstuggummi så det ska jag ta om det blir för illa. Tror inte att det ska bryta ketosen.
ha en trevlig lördagkväll och må så gott!
J

Dag 31. Fredag igen.

Hej!
Så var den första arbetsveckan avklarad och ännu en helg på ren kur ligger framför mig. Helg utan god mat och godis känns inte lika svårt längre. Det betder väl att jag måste ha kommit nån vart med mina gamla dåliga vanor och primitiva begär?
Annars så har den här veckan varit jobbig. Jag kanske måste öka på vattenmängden när jag jobbar för att få mer ork? Får prova det, för jag har varit så trött den här veckan så fy! Träningen har blivit lidande. Ingen jogging alls. Skärpning J!!! Det här håller inte! Nä, i morgon SKA jag ge mig ut i spåret igen! Jag ska också köra ett yogapass har jag tänkt. Det var längesen och jag saknar det faktiskt.
Jaha, vad gör man då för att ha det lite fredagsmysigt när man inte äter? Jag och älsklingen har hyrt "Into the wild" som ska vara så bra. Hoppas att den är lika bra som jag har hört!
Förresten!! Jag har inspirererat en arbetskamrat till att börja med CK! Hon kör igång i morgon. Lycka till C!! Kul att ha en kurare till på jobbet. Då kan vi peppa varandra när chefen matar de andra med thaimat, ha,ha!
Ha en riktigt skön fredag alla kurare och kämpar!
/ J

Dag 29. Monstret har vaknat...

Mitt socker- och godismonster har vaknat idag och visar upp sitt fula tryne. Fy vad jobbigt matsuget har varit idag! Det har ju gått riktigt bra tidigare, men idag har det varit en tuff kamp. Jag kan ju säga att min käre chef inte gjorde saken lättare genom att bjuda hela personalen på Thaibuffé... Men det som inte dödar härdar har jag hört, så det kanske gör mig starkare att jag stod emot och gick undan och tog min lilla påse? Jag slapp dock sitta ensam eftersom söta M heller inte kunde äta thaimaten pga sin krånglande mage. Tack M!!
Har försökt analysera varför monstret har vaknat just nu. Har väl inget klockrent svar men det KAN bero på följande:

1. Hormonella orsaker. Skojiga veckan närmar sig...
2. Jag har börjat jobba och man blir trött i början, innan man är inne i det igen. När jag känt mig trött tidigare , har jag ofta tagit till mat för att piggna till och för att livet ska kännas roligare och mysigare.
3. Jag har druckit för lite vatten.
4. Jag har gått på ren kur så länge nu, att det börjar bli lite trist med de små gråa påsarna.

Jag tänker dock INTE ge efter för mina matbegär!! No way! Jag måste ju lära mig att hantera sådana här situationer UTAN att stoppa mat i munnen! För om man tänker efter, vad blir konsekvenserna om jag äter nu? Blir nånting bättre av det? NEJ!!! Jag kommer bara att bli hungrig och besviken på mig själv för att jag har tagit ett steg längre BORT ifrån mitt mål! Om jag härdar ut så kommer jag i morgon bitti när jag vaknar att vara ett steg NÄRMARE mitt mål. Eller hur?

Nä, J. Skärp dig och håll dig till planen!

Hoppas ni andra som kämpar har haft en lättare dag!

Kram/J

Dag 28 på ren kur och bloggpremiär.

Hej!
Ska försöka mig på att beskriva min kamp mot överflödskilona här. Jag har haft stor hjälp av andras bloggar och blir glad om jag kan hjälpa någon annan. Jag tror dessutom att det kan vara bra att få skriva av sig och få ner tankar och känslor i skrift.
Jag har alltså gått på s.k. ren cambridgekur i 28 dagar nu. Det har gått bra hittills, även om vissa stunder, ibland dagar är en hård kamp mot gamla ätmönster och begär. Den här gången är jag dock helt bestämd på att vinna! Jag har ett par gamla jeans som jag SKA kunna ha igen! Har valt att strunta i vågen, då den stressat mig tidigare. Kollar mina resultat med måttband och kläder istället.
Nu är det nog bäst att jag går och lägger mig eftersom jag får gå upp senast 6.00 om jag ska kunna promenera till jobbet i morgon. Tror att det är viktigt att få rutin på motionen redan nu, om vikten ska kunna hållas i schack när kurandet är över.
Ha det bra alla kurare och andra därute!
/ J