Hej på er!
Hoppas att "Cambridge-gudarna" ler mot er och att era monster håller sig på mattan! Mitt gamla monster vill inte ens höra talas om nån matta, han är rätt stursk den otäckingen,men jag har ju blivit ganska van vid att han bråkar och lever om, så jag försöker att slå dövörat till och låtsas om att jag inte hör. När jag är hemma och vardagslunken dominerar livet så är jag ju så inne på CK att det känns som att det är så det ska vara. Värre är det när cirklarna rubbas och man ska göra nåt utöver det vanliga...
Som i morgon, när jag (som alla andra gamla tanter ;)) ska åka på en bussresa till Ullared för att försöka klara av julklappsinköpen till barnen. Det bär mig verkligen emot att åka dit och kanske köa (ve och fasa) och trängas med en massa svettiga människor (jag innbillar mig av nån anledning att de kommer att vara det), men man kan tjäna ganska mycket på att köpa barnens teknik-prylar där har jag förstått. De är ju i den åldern nu, mina små, att det är tv-spel och dataspel och datortillbehör de önskar sig. Så jag hoppas på att tjäna in storkovan nu för att det ska vara värt alla umbäranden och allt lidande jag kommer att få genomgå... ;) ;) Jag trivs ju så bra i butiker där man kan höra nån trevlig liten stråkkvartett i bakgrunden och där sortimentet är noggrannt utvalt. Tänk Libertys eller Fortnum and Mason i London... Åååå, vad mysigt det är där! Fortnum and Mason´s matavdelning är ju helt sagolik! Oj, vad mycket gott och roligt (och DYRT! Tyvärr...) man kan hitta där! Det är nog varje matmissbrukares dröm. Åk dit om ni kan! Ge-Kå´s i Ullared känns inte riktigt så... Men det blir nog bra det med. Jag ska åka med min kära vän och kollega J (yes J&J!) så trevligt sällskap får jag.
Hur det blir med mina påsar får jag se. Jag tar med mig vatten och en shaker och hoppas på det bästa. Det värsta är nog att jag inte kan dricka så mycket vatten. Jag kan ju inte springa på toa hur som helst där... Ja, ja jag tar det som det kommer. Jag har ju redan gått ner de två kilon jag hade gått upp så jag är inte så orolig om jag känner att CK inte är förenligt med Ullared. Då äter jag det vettigaste jag kan och så får det vara bra med det. Tänker inte få ångest eller dåligt samvete.
Det känns helt fantastiskt (och jättekonstigt) att jag gick upp så lite och att det redan är borta!!! CK är ju nästan magiskt! Jag känner att det är helt inom räckhåll att ta några kilon till innan advent (och resan till Mariefred).
Må så gott och ta hand om er!
Kram/J
onsdag 29 oktober 2008
måndag 27 oktober 2008
Hurra, vad jag är glad!!!
Hej hopp i bloggen! Igen!
Jag måste bara få berätta om miraklet. Jag har ju som sagt varit sjuk och därmed varken rört på mig ordentligt eller kurat som man ska. Jag har istället ätit det jag orkat och velat trösta mig med. Dumt, dumt, dumt! Hur som helst så är jag ju igång på ren kur igen och tänkte se hur illa det var - viktmässigt. Det var på darriga och mens-svullna ben jag ställde mig på vågen (Jodå, jag vaknade i en otäck blodpöl i natt. Igen. Nu har "roliga veckan" inletts på samma sätt två månader i rad...). Vågade bara titta med ett öga. Tänkte att hormoner och vätska knappast hjälper till åt rätt håll... MEN!!! Jag hade bara gått upp två kilo!!!! Vätskekilona bara alltså! Trodde knappt att det var sant så jag klev upp igen, men det var sant! SÅ skönt! Nu känner jag mig verkligen hoppfull och positiv! Och framför allt LÄTTAD! Det ska bli intressant att se hur fort (eller sakta) viktnedgången går nu, när det inte är så mycket att ta av längre. Jag har ju mest lite "finputs" att göra nu. Jag är lite väl mjuk och go´ovanför byxlinningen och det är det jag vill få bort nu, med CK och träning.
Nu ska jag hälla i mig lite varmt vatten (tack för tipset Skenet!) och bläddra i HMs förhandskatalog för våren och sommaren. Den kom ju väldigt lägligt till min första kurardag!:) Ibland har man universum på sin sida! HM-katalogen var ju en motivationshöjare i somras när jag startade, så det är den nog nu med. Särskilt sidorna med badmode kan jag tro...
Ha en fortsatt bra dag alla kurare och kämpar!
Kram
Jag måste bara få berätta om miraklet. Jag har ju som sagt varit sjuk och därmed varken rört på mig ordentligt eller kurat som man ska. Jag har istället ätit det jag orkat och velat trösta mig med. Dumt, dumt, dumt! Hur som helst så är jag ju igång på ren kur igen och tänkte se hur illa det var - viktmässigt. Det var på darriga och mens-svullna ben jag ställde mig på vågen (Jodå, jag vaknade i en otäck blodpöl i natt. Igen. Nu har "roliga veckan" inletts på samma sätt två månader i rad...). Vågade bara titta med ett öga. Tänkte att hormoner och vätska knappast hjälper till åt rätt håll... MEN!!! Jag hade bara gått upp två kilo!!!! Vätskekilona bara alltså! Trodde knappt att det var sant så jag klev upp igen, men det var sant! SÅ skönt! Nu känner jag mig verkligen hoppfull och positiv! Och framför allt LÄTTAD! Det ska bli intressant att se hur fort (eller sakta) viktnedgången går nu, när det inte är så mycket att ta av längre. Jag har ju mest lite "finputs" att göra nu. Jag är lite väl mjuk och go´ovanför byxlinningen och det är det jag vill få bort nu, med CK och träning.
Nu ska jag hälla i mig lite varmt vatten (tack för tipset Skenet!) och bläddra i HMs förhandskatalog för våren och sommaren. Den kom ju väldigt lägligt till min första kurardag!:) Ibland har man universum på sin sida! HM-katalogen var ju en motivationshöjare i somras när jag startade, så det är den nog nu med. Särskilt sidorna med badmode kan jag tro...
Ha en fortsatt bra dag alla kurare och kämpar!
Kram
Hoppas ni inte har tröttnat helt på mig...
Hej mina goa bloggisar!
Hoppas att ni mår bra! Ni verkar ju vara riktigt taggade och på "G"! Är så glad för er skull!
Min nystart som skulle gå så himla bra gick inte alls. Jag blev sjuk och orkade då inte med nåt kurande. Man ska nog kanske inte kura när man har feber och är sjuk heller, eller det kanske man ska, eftersom man ju får i sig allt man behöver? Hmmm... Ja, ja, jag orkade i alla fall inte kura med feber i kroppen. Det var tufft nog att jobba med feber. Jag hade så många möten och utvecklingssamtal att det bara var att bita ihop och gå till jobbet och genomföra alla möten och inte låtsas om att man var sjuk.
Nu är jag frisk och har tänkt att köra rent till advent. Wish me luck! Det har ju tagit emot och varit svårt nu på slutet. Nu känner jag mig dock så ofräsch och svullen efter att ha ätit (läs ätit FEL!) ett tag så att det ska bli riktigt skönt att kura! Dessutom så har jag lov den här veckan så jag ska vara flitig i spåret även om jag får ta det lite lugnt innan jag är i den underbara, efterlängtade ketosen. Jag har massor som jag skulle behöva göra den här veckan så det är synd att man inte kan komma in i den härliga, kreativa ketosen snabbt som attan! Men det tar ju tre dagar hur man än bär sig åt, så det är bara att ha tålamod. På torsdag ska jag vara där!
Ha det riktigt bra och ta hand om er!
Kramar/J
Hoppas att ni mår bra! Ni verkar ju vara riktigt taggade och på "G"! Är så glad för er skull!
Min nystart som skulle gå så himla bra gick inte alls. Jag blev sjuk och orkade då inte med nåt kurande. Man ska nog kanske inte kura när man har feber och är sjuk heller, eller det kanske man ska, eftersom man ju får i sig allt man behöver? Hmmm... Ja, ja, jag orkade i alla fall inte kura med feber i kroppen. Det var tufft nog att jobba med feber. Jag hade så många möten och utvecklingssamtal att det bara var att bita ihop och gå till jobbet och genomföra alla möten och inte låtsas om att man var sjuk.
Nu är jag frisk och har tänkt att köra rent till advent. Wish me luck! Det har ju tagit emot och varit svårt nu på slutet. Nu känner jag mig dock så ofräsch och svullen efter att ha ätit (läs ätit FEL!) ett tag så att det ska bli riktigt skönt att kura! Dessutom så har jag lov den här veckan så jag ska vara flitig i spåret även om jag får ta det lite lugnt innan jag är i den underbara, efterlängtade ketosen. Jag har massor som jag skulle behöva göra den här veckan så det är synd att man inte kan komma in i den härliga, kreativa ketosen snabbt som attan! Men det tar ju tre dagar hur man än bär sig åt, så det är bara att ha tålamod. På torsdag ska jag vara där!
Ha det riktigt bra och ta hand om er!
Kramar/J
söndag 19 oktober 2008
Söndag 19/10
Hej igen!
Nu var det RIKTIGT längesen jag skrev nåt. Jag har inte varit i närheten av datorn eller bloggar eller bloggande på ett bra tag nu, vilket är synd eftersom det säkert hade fått mig att må lite bättre och hjälpt upp motivationen. Det har varit väldigt stressigt på jobbet ett tag och jag har en vän som har allvarliga problem som jag har försökt hjälpa. Det, sammanslaget med alldeles för lite ork och misslyckat kurande har gjort mig lite nere och utan kämparanda.
Nu känns det lite bättre och jag ska försöka att köra ett tag igen. Jag har en arbetslunch som jag inte kommer undan på tisdag, så jag kör kombinerat fram till dess och helt rent igen från onsdag.
Oj, oj, oj vad lätt det är att komma tillbaka i gamla, destruktiva vanor!!! Jag har märkt att jag fortfarande tänker att jag antingen ska köra helt rent eller släppa alla hämningar. Det kanske därför är bra att köra lite kombinerat några dagar? Jag MÅSTE ju kunna äta som vanligt folk! VARFÖR ska det vara så himla svårt? Jag har kört någon dag helt rent, någon dag kombinerat med vettig mat och någon dag där jag släppt helt på kvällen. Värdelöst!!! Egentligen så är ju skräpmaten och godiset som jag "unnar" mig när jag släpper hämningarna inte så väldigt gott. Jag tror att det är känslan av helgmys och fest som är det centrala egentligen, men CK kopplar jag ju inte automatiskt till mys och fest precis...
Nä, skärpning J!!! Det SKA gå att äta som folk och inte spåra ur, men först en liten tid till med CK. Att blogga regelbundet tror jag också kan hjälpa mig att hålla mig kvar på banan. Att läsa era bloggar hjälper ju jättemycket och det är ganska skönt att "skriva av sig".
Hoppas att det går bättre för er, kurare och kämpar där ute!
Kram och kraft till er!
Nu var det RIKTIGT längesen jag skrev nåt. Jag har inte varit i närheten av datorn eller bloggar eller bloggande på ett bra tag nu, vilket är synd eftersom det säkert hade fått mig att må lite bättre och hjälpt upp motivationen. Det har varit väldigt stressigt på jobbet ett tag och jag har en vän som har allvarliga problem som jag har försökt hjälpa. Det, sammanslaget med alldeles för lite ork och misslyckat kurande har gjort mig lite nere och utan kämparanda.
Nu känns det lite bättre och jag ska försöka att köra ett tag igen. Jag har en arbetslunch som jag inte kommer undan på tisdag, så jag kör kombinerat fram till dess och helt rent igen från onsdag.
Oj, oj, oj vad lätt det är att komma tillbaka i gamla, destruktiva vanor!!! Jag har märkt att jag fortfarande tänker att jag antingen ska köra helt rent eller släppa alla hämningar. Det kanske därför är bra att köra lite kombinerat några dagar? Jag MÅSTE ju kunna äta som vanligt folk! VARFÖR ska det vara så himla svårt? Jag har kört någon dag helt rent, någon dag kombinerat med vettig mat och någon dag där jag släppt helt på kvällen. Värdelöst!!! Egentligen så är ju skräpmaten och godiset som jag "unnar" mig när jag släpper hämningarna inte så väldigt gott. Jag tror att det är känslan av helgmys och fest som är det centrala egentligen, men CK kopplar jag ju inte automatiskt till mys och fest precis...
Nä, skärpning J!!! Det SKA gå att äta som folk och inte spåra ur, men först en liten tid till med CK. Att blogga regelbundet tror jag också kan hjälpa mig att hålla mig kvar på banan. Att läsa era bloggar hjälper ju jättemycket och det är ganska skönt att "skriva av sig".
Hoppas att det går bättre för er, kurare och kämpar där ute!
Kram och kraft till er!
onsdag 8 oktober 2008
Hej!
Oj, vad dagarna går och vad mycket det är att göra! Bloggandet har blivit lidande... Sorry.
Det är utvecklingssamtalstider och då har vi fröknar MASSOR att göra (som om vi inte har det annars ;) ). Kuren går, men det är svårt nu. Monstret härjar med mig och varje dag är en kamp. Men vem har sagt att det ska gå lätt jämt? Om det var lätt så skulle väl ingen vara överviktig? Nä, jag försöker att lära mig något av de svårigheter och de kamper jag går med monstret så att jag kan klara fler fighter i framtiden, men inte är det kul när det känns så här...
Vi får kämpa på tillsammans, tjejer!
Ta hand om er och hoppas att ni har mer "flyt" än jag just nu!
Kram
Oj, vad dagarna går och vad mycket det är att göra! Bloggandet har blivit lidande... Sorry.
Det är utvecklingssamtalstider och då har vi fröknar MASSOR att göra (som om vi inte har det annars ;) ). Kuren går, men det är svårt nu. Monstret härjar med mig och varje dag är en kamp. Men vem har sagt att det ska gå lätt jämt? Om det var lätt så skulle väl ingen vara överviktig? Nä, jag försöker att lära mig något av de svårigheter och de kamper jag går med monstret så att jag kan klara fler fighter i framtiden, men inte är det kul när det känns så här...
Vi får kämpa på tillsammans, tjejer!
Ta hand om er och hoppas att ni har mer "flyt" än jag just nu!
Kram
lördag 4 oktober 2008
Urspårning
Hej!
Hoppas att ni mår bra och att ni håller er på banan! Det gör inte jag tyvärr. Igår blev det en massiv urspårning för min del. Jag hade ingen kontroll på vad jag åt, utan tuggade i stort sett på allt jag var sugen på, och det var inte morötter precis... Nä, jag åt kanelbulle (firade kanelbullens dag en dag för tidigt) som jag äääälskar, chips, smörgås och smågodis som om jag aldrig skulle få se nåt ätbart igen. SMART J!!!! Bra jobbat!! NOT! Och hur mår jag idag då? Magen är helt mirakulöst nog okej, men jag ångrar mig bittert förstås, för hur gott det än var så är det inte värt det. Jag vill ju fortsätta gå ner i vikt och då kan jag ju inte hålla på att tugga på allt jag ser som en svältfödd hyena! Sen tror jag nog att magen säger ifrån snart. Min äckliga lilla tarmficka lär ju ha blivit tämligen full av det jag åt, så den gör sig nog påmind snart...
Jag har svårt att hålla mig på banan nu, så jag och min älskade K satte oss vid köksbordet och resonerade om hur jag ska fixa det nu. Han känner ju mig och mina svaga punkter så väl att han har många bra råd att ge. Vi har t.ex. bestämt att planera min upptrappning och mina avsteg från ren kur väldigt noga. Jag fixar inte att bara släppa, utan måste ha koll. Jag hade ju egentligen inte tänkt äta alls igår eftersom jag skulle köra rent, så det var inte DET det föll på den här gången, men det är bra att ha en plan ändå. Nu har vi bestämt att jag kör rent till nästa fredag då jag ska på tjejfest. Då ska jag (försöka) äta måttligt av det som bjuds och dagen efter träna lite extra och fortsätta på ren kur. På tisdag ska jag på ett restaurangbesök med ett annat tjejgäng för att fira en födelsedag, men jag har bestämt mig för att låta bli att äta då. Jag tror nog att en av tjejerna där kommer att bli sur (hon blir det ganska ofta för väldigt mycket, tyvärr), men det får hon bli i så fall. Dessvärre kan jag inte vara ärlig i det sällskapet och säga som det är, utan kommer nog att ta mina magproblem som ursäkt för att inte äta. Det är synd att det är så, men pulverdieter väcker oerhört starka känslor hos många och en av tjejerna i det sällskapet blir sur som ättika bara någon är tvungen att ta bilen och inte kan dricka ett glas vin om hon vill dricka och ha sällskap... Hon skulle bli urförbannad om jag sa att jag inte vill äta för att jag går på ren kur. Jag klarar inte att säga som det verkligen är. Fegt, jag vet, men det blir bråk och det vill jag inte. Det har nämligen blivit bråk om det förut och det var inte kul... Jag har alltid (och är nog forfarande) varit tjockast i den gruppen och en del av dem vill nog att jag ska fortsätta att vara det. Jag tror att den saken åtminstone är en del av anledningen till att pulverdieter väcker så starka känslor. Nu kan man undra om en sådan person verkligen är en V Ä N och det kan man nog inte kalla henne i ordets rätta bemärkelse, även om hon har många goda sidor annars. Så, därför blir det ingen mat på tisdag.
Min (vår) plan för min upptrappning blir att jag kör rent med små, kontrollerade avsteg vid enstaka sociala händelser tills jag inte vill gå ner mer i vikt. När jag gått ner så mycket jag vill, går jag ner två kg till. Därefter så kommer jag att trappa upp långsammare än vad konsulenten rekommenderar för att göra mig lugn och trygg i ätandet. Det är jag inte nu. Jag kommer att hålla mig till protein och sallad och vara ytterst försiktig med kolhydraterna. Kolhydraterna jag äter kommer att vara sådana med lågt GI eftersom tanken är att jag tillslut kommer att äta GI-kost. När jag gör avsteg från den rena kuren ska jag träna extra före och efter ätandet för att kompensera. Hoppas att det ska funka nu.
Idag har jag tyvärr inte hunnit med någon vidare träning, då jag har jouren på djurskyddet och dessutom har en JÄTTEHÖG med engelskprov och uppsatser som ska rättas. I morgon däremot ska jag ta två riktigt långa powerwalks för att kompensera min urspårning lite grann i alla fall.
Angående djurskyddet så är det riktigt illa nu. Djurhemmet är fullt. Massor av halvvilda kattungar har tagits om hand så det finns knappt en enda plats kvar. Jag fattar inte vad många tanklösa och elaka människor det finns! Det är så många stackars katter som behöver ett hem så det är inte klokt! Vi får se om vi vågar ta en till hem till oss. Man kan ju inte ha hur många som helst heller... Och vi kan ju inte ta en vuxen katt med tanke på de andra, utan det får ju vara en kattunge i så fall. Det finns två rödvita som saknar svans som är hur söta som helst! De är alltså födda utan svans. Riktiga Pelle Svanslös-katter! Ursöta och jättegosiga! Men de kanske ändå har en ganska god chans att få ett bra hem. Egentligen så blöder mitt hjärta mest för oansenliga, vuxna katter som farit illa. Sådana katter har svårare att få nån som bryr sig om dem, tyvärr. Bara för att de inte är så "snygga". Långhåriga katter och kattungar är ju lättare att placera. Usch, det är för eländigt, men det är i alla fall skönt att kunna göra något för dem. Jag kan ju inte rädda alla men jag hjälper till med det jag kan i alla fall. Det är ju ungefär som med alla stackars barn i världen. Man kan ju inte rädda alla där heller, men jag försöker att hjälpa de jag kommer i kontakt med på jobbet, jag har fadderbarn och är världsförälder genom Unicef. En droppe i havet, jag vet, men det kanske hjälper någon ändå och det är skönt att i alla fall göra något litet istället för att bara må dåligt för att världen ser ut som den gör...
Det blev ett långt och blandat inlägg det här. Hoppas nån orkade läsa.
Ta hand om er!
Stor kram/J
Hoppas att ni mår bra och att ni håller er på banan! Det gör inte jag tyvärr. Igår blev det en massiv urspårning för min del. Jag hade ingen kontroll på vad jag åt, utan tuggade i stort sett på allt jag var sugen på, och det var inte morötter precis... Nä, jag åt kanelbulle (firade kanelbullens dag en dag för tidigt) som jag äääälskar, chips, smörgås och smågodis som om jag aldrig skulle få se nåt ätbart igen. SMART J!!!! Bra jobbat!! NOT! Och hur mår jag idag då? Magen är helt mirakulöst nog okej, men jag ångrar mig bittert förstås, för hur gott det än var så är det inte värt det. Jag vill ju fortsätta gå ner i vikt och då kan jag ju inte hålla på att tugga på allt jag ser som en svältfödd hyena! Sen tror jag nog att magen säger ifrån snart. Min äckliga lilla tarmficka lär ju ha blivit tämligen full av det jag åt, så den gör sig nog påmind snart...
Jag har svårt att hålla mig på banan nu, så jag och min älskade K satte oss vid köksbordet och resonerade om hur jag ska fixa det nu. Han känner ju mig och mina svaga punkter så väl att han har många bra råd att ge. Vi har t.ex. bestämt att planera min upptrappning och mina avsteg från ren kur väldigt noga. Jag fixar inte att bara släppa, utan måste ha koll. Jag hade ju egentligen inte tänkt äta alls igår eftersom jag skulle köra rent, så det var inte DET det föll på den här gången, men det är bra att ha en plan ändå. Nu har vi bestämt att jag kör rent till nästa fredag då jag ska på tjejfest. Då ska jag (försöka) äta måttligt av det som bjuds och dagen efter träna lite extra och fortsätta på ren kur. På tisdag ska jag på ett restaurangbesök med ett annat tjejgäng för att fira en födelsedag, men jag har bestämt mig för att låta bli att äta då. Jag tror nog att en av tjejerna där kommer att bli sur (hon blir det ganska ofta för väldigt mycket, tyvärr), men det får hon bli i så fall. Dessvärre kan jag inte vara ärlig i det sällskapet och säga som det är, utan kommer nog att ta mina magproblem som ursäkt för att inte äta. Det är synd att det är så, men pulverdieter väcker oerhört starka känslor hos många och en av tjejerna i det sällskapet blir sur som ättika bara någon är tvungen att ta bilen och inte kan dricka ett glas vin om hon vill dricka och ha sällskap... Hon skulle bli urförbannad om jag sa att jag inte vill äta för att jag går på ren kur. Jag klarar inte att säga som det verkligen är. Fegt, jag vet, men det blir bråk och det vill jag inte. Det har nämligen blivit bråk om det förut och det var inte kul... Jag har alltid (och är nog forfarande) varit tjockast i den gruppen och en del av dem vill nog att jag ska fortsätta att vara det. Jag tror att den saken åtminstone är en del av anledningen till att pulverdieter väcker så starka känslor. Nu kan man undra om en sådan person verkligen är en V Ä N och det kan man nog inte kalla henne i ordets rätta bemärkelse, även om hon har många goda sidor annars. Så, därför blir det ingen mat på tisdag.
Min (vår) plan för min upptrappning blir att jag kör rent med små, kontrollerade avsteg vid enstaka sociala händelser tills jag inte vill gå ner mer i vikt. När jag gått ner så mycket jag vill, går jag ner två kg till. Därefter så kommer jag att trappa upp långsammare än vad konsulenten rekommenderar för att göra mig lugn och trygg i ätandet. Det är jag inte nu. Jag kommer att hålla mig till protein och sallad och vara ytterst försiktig med kolhydraterna. Kolhydraterna jag äter kommer att vara sådana med lågt GI eftersom tanken är att jag tillslut kommer att äta GI-kost. När jag gör avsteg från den rena kuren ska jag träna extra före och efter ätandet för att kompensera. Hoppas att det ska funka nu.
Idag har jag tyvärr inte hunnit med någon vidare träning, då jag har jouren på djurskyddet och dessutom har en JÄTTEHÖG med engelskprov och uppsatser som ska rättas. I morgon däremot ska jag ta två riktigt långa powerwalks för att kompensera min urspårning lite grann i alla fall.
Angående djurskyddet så är det riktigt illa nu. Djurhemmet är fullt. Massor av halvvilda kattungar har tagits om hand så det finns knappt en enda plats kvar. Jag fattar inte vad många tanklösa och elaka människor det finns! Det är så många stackars katter som behöver ett hem så det är inte klokt! Vi får se om vi vågar ta en till hem till oss. Man kan ju inte ha hur många som helst heller... Och vi kan ju inte ta en vuxen katt med tanke på de andra, utan det får ju vara en kattunge i så fall. Det finns två rödvita som saknar svans som är hur söta som helst! De är alltså födda utan svans. Riktiga Pelle Svanslös-katter! Ursöta och jättegosiga! Men de kanske ändå har en ganska god chans att få ett bra hem. Egentligen så blöder mitt hjärta mest för oansenliga, vuxna katter som farit illa. Sådana katter har svårare att få nån som bryr sig om dem, tyvärr. Bara för att de inte är så "snygga". Långhåriga katter och kattungar är ju lättare att placera. Usch, det är för eländigt, men det är i alla fall skönt att kunna göra något för dem. Jag kan ju inte rädda alla men jag hjälper till med det jag kan i alla fall. Det är ju ungefär som med alla stackars barn i världen. Man kan ju inte rädda alla där heller, men jag försöker att hjälpa de jag kommer i kontakt med på jobbet, jag har fadderbarn och är världsförälder genom Unicef. En droppe i havet, jag vet, men det kanske hjälper någon ändå och det är skönt att i alla fall göra något litet istället för att bara må dåligt för att världen ser ut som den gör...
Det blev ett långt och blandat inlägg det här. Hoppas nån orkade läsa.
Ta hand om er!
Stor kram/J
torsdag 2 oktober 2008
Torsdag
Hej alla goa som tittar in här!
Jag känner mig mindre ångestfylld och deppig idag. Det är knepigt hur det blir när ångesten slår till mot en. Tankar och känslor far iväg med en och det känns nästan som att befinna sig på ett skenande tåg utan kontroll... Jag känner också starkt att ekonomi och jobb som jag oftast blir orolig för, lika gärna kunde vara något annat, men att det av någon anledning har råkat bli just det som min ångest riktats till. Varför är det så? Vad kommer ångesten och oron egentligen ifrån?
Jag har blivit sån ibland så länge jag kan komma ihåg, även om det var andra saker som jag kunde få panik för då. På den tiden var det nog mest att mina föräldrar skulle skiljas eller att det skulle bli krig som var mina största fasor. När jag var liten och blev orolig och ångestfylld så brukade jag oftast inte prata med mamma och pappa, utan jag flydde till mina älskade böcker. Madicken och Anne på Grönkulla var särskilt ångestdämpande och fungerade som mitt Prozac. Tyvärr så tror jag att min son (som tyvärr är plågsamt lik sin mor) fungerar likadant. Han bär också saker inom sig och "dealar" med det själv. Man får dra ut saker ur honom. Som förälder är det väldigt frustrerande, men det är väl den universella rättvisan. ;) Mina föräldrar hade det ju likadant med mig och de tyckte också att det var (och är, i viss mån) jättejobbigt.
Jag är övertygad om att det här på något sätt är kopplat till mina problem med vikten. Hur vet jag inte, inte än...
Kurandet går ganska bra annars tycker jag. Det är väldigt skönt att inte känna sig uppsvälld vilket jag ofta gör annars. En annan fördel är att jag inte har ont i magen. Jag har problem med tarmfickor (visst låter det vidrigt äckligt??!!) och det gör fruktansvärt ont ibland. När jag går på ren kur så har jag inte ont alls, vilket ju är jätteskönt!
Ikväll ska jag se på "Du är vad du äter" på Tv3. När man går på ren kur så verkar ju Anna Skippers råd och dieter hur lätt som helst att klara av. Vad klagar de på???! De får ju äta!! Hur svårt kan det va´?! ;) Nä, jämfört med ren CK känns det som rena barnleken. De får ju jättemycket stöd och hjälp! Men för mig är programmet inspirerande. Jag blir väldigt "osugen" på skräpmat när jag ser det, vilket är bra när man kurar. Ett och annat tips kan man ju få till "livet efter kuren" också.
Hoppas att ni har det bra och att ni är fyllda av glädje och kraft!
Tack för att just du tittade hit och för att du orkade läsa mitt svammel.
Kramar
J
Jag känner mig mindre ångestfylld och deppig idag. Det är knepigt hur det blir när ångesten slår till mot en. Tankar och känslor far iväg med en och det känns nästan som att befinna sig på ett skenande tåg utan kontroll... Jag känner också starkt att ekonomi och jobb som jag oftast blir orolig för, lika gärna kunde vara något annat, men att det av någon anledning har råkat bli just det som min ångest riktats till. Varför är det så? Vad kommer ångesten och oron egentligen ifrån?
Jag har blivit sån ibland så länge jag kan komma ihåg, även om det var andra saker som jag kunde få panik för då. På den tiden var det nog mest att mina föräldrar skulle skiljas eller att det skulle bli krig som var mina största fasor. När jag var liten och blev orolig och ångestfylld så brukade jag oftast inte prata med mamma och pappa, utan jag flydde till mina älskade böcker. Madicken och Anne på Grönkulla var särskilt ångestdämpande och fungerade som mitt Prozac. Tyvärr så tror jag att min son (som tyvärr är plågsamt lik sin mor) fungerar likadant. Han bär också saker inom sig och "dealar" med det själv. Man får dra ut saker ur honom. Som förälder är det väldigt frustrerande, men det är väl den universella rättvisan. ;) Mina föräldrar hade det ju likadant med mig och de tyckte också att det var (och är, i viss mån) jättejobbigt.
Jag är övertygad om att det här på något sätt är kopplat till mina problem med vikten. Hur vet jag inte, inte än...
Kurandet går ganska bra annars tycker jag. Det är väldigt skönt att inte känna sig uppsvälld vilket jag ofta gör annars. En annan fördel är att jag inte har ont i magen. Jag har problem med tarmfickor (visst låter det vidrigt äckligt??!!) och det gör fruktansvärt ont ibland. När jag går på ren kur så har jag inte ont alls, vilket ju är jätteskönt!
Ikväll ska jag se på "Du är vad du äter" på Tv3. När man går på ren kur så verkar ju Anna Skippers råd och dieter hur lätt som helst att klara av. Vad klagar de på???! De får ju äta!! Hur svårt kan det va´?! ;) Nä, jämfört med ren CK känns det som rena barnleken. De får ju jättemycket stöd och hjälp! Men för mig är programmet inspirerande. Jag blir väldigt "osugen" på skräpmat när jag ser det, vilket är bra när man kurar. Ett och annat tips kan man ju få till "livet efter kuren" också.
Hoppas att ni har det bra och att ni är fyllda av glädje och kraft!
Tack för att just du tittade hit och för att du orkade läsa mitt svammel.
Kramar
J
onsdag 1 oktober 2008
Depp, depp...
Hej!
Hoppas att ni känner er gladare än jag. Det är mycket på jobbet och jag blir nojig av allt prat om arbetslöshet, finanskris och lågkonjunktur... Trots att jag sitter väldigt, väldigt säkert på mitt jobb så oroar jag mig över att älsklingen ska förlora jobbet, trots att det inte finns nån överhängande risk för det just nu. Men mot bättre vetande så har jag ångest och undrar hur vi skulle klara om nån av oss blir sjuk eller förlorar jobbet. Tankarna mal: "Då får vi sälja huset, men var ska vi bo då?" "Hur ska vi kunna ha katterna i en lägenhet? " "Kommer vi att ha skulder kvar på huset?"
Ni hör ju! Helknäppt! Jag som tror på att tankar kan manifesteras i verkligheten! Snacka om att jobba emot sig själv! Så jag försöker att visualisera att vi är alldeles trygga och att vi har jättemycket pengar och att vi är friska och lyckliga, men oron har en förmåga att vara starkare tyvärr...
Jag hamnar i sådana där svackor ibland, vilket är jobbigt. Jag blir också irriterad på mig själv som nästan försöker att försäkra mig själv mot allt "farligt" och alla prövningar som kan komma i livet. Det går ju inte!! Livet ÄR farligt! Ingen kommer ifrån det levande!! Sen försöker jag komma på varför jag har hakat upp mig på just det ekonomiska. Varför är det min största noja?
Undrar om jag hittar nåt svar nån gång...
Kurandet går i alla fall hyfsat. Hoppas att det inte är alltför många veckor kvar...
Hoppas som sagt, att ni andra är mindre nojiga och ångestfyllda!
Kram från "wacko-J"
Hoppas att ni känner er gladare än jag. Det är mycket på jobbet och jag blir nojig av allt prat om arbetslöshet, finanskris och lågkonjunktur... Trots att jag sitter väldigt, väldigt säkert på mitt jobb så oroar jag mig över att älsklingen ska förlora jobbet, trots att det inte finns nån överhängande risk för det just nu. Men mot bättre vetande så har jag ångest och undrar hur vi skulle klara om nån av oss blir sjuk eller förlorar jobbet. Tankarna mal: "Då får vi sälja huset, men var ska vi bo då?" "Hur ska vi kunna ha katterna i en lägenhet? " "Kommer vi att ha skulder kvar på huset?"
Ni hör ju! Helknäppt! Jag som tror på att tankar kan manifesteras i verkligheten! Snacka om att jobba emot sig själv! Så jag försöker att visualisera att vi är alldeles trygga och att vi har jättemycket pengar och att vi är friska och lyckliga, men oron har en förmåga att vara starkare tyvärr...
Jag hamnar i sådana där svackor ibland, vilket är jobbigt. Jag blir också irriterad på mig själv som nästan försöker att försäkra mig själv mot allt "farligt" och alla prövningar som kan komma i livet. Det går ju inte!! Livet ÄR farligt! Ingen kommer ifrån det levande!! Sen försöker jag komma på varför jag har hakat upp mig på just det ekonomiska. Varför är det min största noja?
Undrar om jag hittar nåt svar nån gång...
Kurandet går i alla fall hyfsat. Hoppas att det inte är alltför många veckor kvar...
Hoppas som sagt, att ni andra är mindre nojiga och ångestfyllda!
Kram från "wacko-J"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
