Kvällsfunderingar.

Hej!
Så är ännu en dag på CK på väg mot sitt slut. Joggingturen i förmiddags gick bra, även om det fortfarande ibland känns mer som en nära döden-upplevelse än något njutbart. Men jag vet ju att det härliga "flowet" är uppnåeligt om jag bara fortsätter att kämpa på, så det är precis vad jag ska göra.
Idag har jag sprungit omkring som ett skållat troll mest hela dan! Först lilla löpturen, sedan veckohandling och därefter har jag stått vid spisen hela dagen!Först så bakade jag ett grovt bröd med frukt och nötter till stora älsklingen, sedan kärleksmums-muffins till mina mindre älsklingar och till sist bakade jag baguetter till alla älsklingar. Leila Lindholm, släng dig i väggen! Eller, nej förresten, gör inte det! Du är ju min bakningsguru! ;-)
Mina kompisar säger att det är anorexirvarning på att hålla på och laga mat och baka åt andra och inte äta själv, men att jag skulle bli anorektiker?! Knappast! Nej, det är troligare att Victoria Silvstedt får nobelpris i litteratur, eller att George W Bush får fredspriset! Det är ju så att jag tycker att det är KUL att baka och laga mat och jag måste ju också sedan efter kuren kunna göra det utan att äta upp alltihop själv, eller klämma i mig tre muffins på raken för att försäkra mig om att de går att bjuda på, eller hur? Det är lika bra att jag vänjer mig redan nu tycker jag.
Jag vill också återigen tacka er som skriver så gulliga och uppmuntrande kommentarer! Jag blir så glad att jag blir tårögd! Ert stöd i det här projektet är ovärdeligt! Har fått komplimanger för mitt språk, men jag är också spontan när jag skriver här (egentligen så är jag spontan rent allmänt och hela tiden) så jag ser ju efteråt att jag i min iver har en hel del språkfel och knasiga formuleringar, men det struntar jag i. Min blogg är ju inte tänkt som något höglitterärt verk precis. Jag går inte och drömmer om nån komplimang från Horace Engdahl, eller så... Men tack ändå, snälla goa Skenet!
Nu till en annan fundering. Jag vägde mig ju idag och fick ett ganska glatt besked. Jag har önskningar om att tala om vad jag väger och grubblar över hur jag ska göra med det. Det är nämligen så att jag är väldigt liten och tunn under mitt skyddande, mjuka hölje (det var väl en poetisk omskrivning av fett?! ) och jag kan faktiskt handla på barnavdelningen när jag inte är för tjock. Har patetiskt små fötter och tunna handleder o.s.v. När jag är inne på viktklubbens forum och läser vad många väger där, så väger ju jag ganska mycket mindre, trots att jag faktiskt är tjock. Jag är rädd att om jag talar om vad jag väger så kommer det att bli fel. Det där med vikt är ju så individuellt. Någon kan ju vara jättesmal och sund och ha storlek 44, men jag som är så liten och tunn är jättetjock när jag har det. När jag var sund, slank (inte överdrivet smal, jag har alltid haft kurvor och har aldrig fått höra att jag är mager) och nöjd med min vikt så vägde jag mellan 47 och kanske 50-51 kg. Många av mina kompisar tycker att det är helt absurt och att det bara är barn som kan väga så lite och inte vara sjuka! Då brukar jag påpeka att många barn i 12-14 års åldern är i min storlek och att det finns många 11-åringar som är mycket längre än jag.