Hej alla goa som tittar in här!
Jag känner mig mindre ångestfylld och deppig idag. Det är knepigt hur det blir när ångesten slår till mot en. Tankar och känslor far iväg med en och det känns nästan som att befinna sig på ett skenande tåg utan kontroll... Jag känner också starkt att ekonomi och jobb som jag oftast blir orolig för, lika gärna kunde vara något annat, men att det av någon anledning har råkat bli just det som min ångest riktats till. Varför är det så? Vad kommer ångesten och oron egentligen ifrån?
Jag har blivit sån ibland så länge jag kan komma ihåg, även om det var andra saker som jag kunde få panik för då. På den tiden var det nog mest att mina föräldrar skulle skiljas eller att det skulle bli krig som var mina största fasor. När jag var liten och blev orolig och ångestfylld så brukade jag oftast inte prata med mamma och pappa, utan jag flydde till mina älskade böcker. Madicken och Anne på Grönkulla var särskilt ångestdämpande och fungerade som mitt Prozac. Tyvärr så tror jag att min son (som tyvärr är plågsamt lik sin mor) fungerar likadant. Han bär också saker inom sig och "dealar" med det själv. Man får dra ut saker ur honom. Som förälder är det väldigt frustrerande, men det är väl den universella rättvisan. ;) Mina föräldrar hade det ju likadant med mig och de tyckte också att det var (och är, i viss mån) jättejobbigt.
Jag är övertygad om att det här på något sätt är kopplat till mina problem med vikten. Hur vet jag inte, inte än...
Kurandet går ganska bra annars tycker jag. Det är väldigt skönt att inte känna sig uppsvälld vilket jag ofta gör annars. En annan fördel är att jag inte har ont i magen. Jag har problem med tarmfickor (visst låter det vidrigt äckligt??!!) och det gör fruktansvärt ont ibland. När jag går på ren kur så har jag inte ont alls, vilket ju är jätteskönt!
Ikväll ska jag se på "Du är vad du äter" på Tv3. När man går på ren kur så verkar ju Anna Skippers råd och dieter hur lätt som helst att klara av. Vad klagar de på???! De får ju äta!! Hur svårt kan det va´?! ;) Nä, jämfört med ren CK känns det som rena barnleken. De får ju jättemycket stöd och hjälp! Men för mig är programmet inspirerande. Jag blir väldigt "osugen" på skräpmat när jag ser det, vilket är bra när man kurar. Ett och annat tips kan man ju få till "livet efter kuren" också.
Hoppas att ni har det bra och att ni är fyllda av glädje och kraft!
Tack för att just du tittade hit och för att du orkade läsa mitt svammel.
Kramar
J
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag kom att tänka på en sak. Du arbetar som lärare. Lärare har mer att göra vid långkonjunktur än vid högkonjunktur. För vi lågkonjunktur så börjar flera att studera pga varsel och dylikt och vid högkonjunktur så arbetar man istället. Nu är du íofs högstadielärare men du arbetar fortfarande inom den offentliga sektorn och det är den privata sektorn som blir mer drabbade av en lågkonjunktur. Det finns en anledning till att det är så här, det är bara för att det ska finnas en balans. Så du behöver inte alls vara orolig över detta. Nu när du inte behöver ha ångest över vikten så kanske du sätter din fokus på ekonomin istället, just för att det är så mycket skriverier om det. Jag har också en orolig själ men jag har kommit på att det bara är jag som drabbas av det och har därför dragit ner på min orolighet. Testa :)
Hoppas du får en trevlig helg!
Kram
Hej J!
Oj vad insiktfullt Helena skriver - det ligger såååå mycket i det! Hoppas att du kan lägga ned din oro - och istället njuta av allt du kämpat och åstadkommit!
Gör det roligaste du vet - och då blir man konstigt nog - lite mindre orolig... det brukar jag bli i alla fall :)
Stor kram! skenet
Hej mina goa, kloka bloggisar!
Ni är så kloka och goa ni! Den oro jag har är inte för att JAG skulle bli av med jobbet, för det har jag svårt att tänka mig att jag blir, utan det är att älsklingen skulle bli av med jobbet. Att jag har lagt ångest och oro för ekonomi och jobb istället för vikten tror jag att ni kan ha alldeles rätt i, även om jag är rätt orolig för att jag ska GÅ UPP nu när jag äntligen blivit av med en del. Ha, ha! Vilket "nutcase" jag är egentligen! Orolig och ångestfylld som jag vet inte vad, när jag egentligen inte har ett dugg att gnälla för. Det räcker ju med att slå på en nyhetssändning för att se MASSOR av människor som VERKLIGEN har saker att oroa sig för! Man borde ju skämmas egentligen... Nej, jag får ta och skärpa mig.
Tack för ert stöd, tjejer!
Kram, kraft och pepp till er i massor!
Skicka en kommentar