Nu har jag kommit hem från bion. Jag såg alltså "Mamma Mia" med ett gäng tjejkompisar. Det var en jättemysig film. En banal historia som värmde hjärtat. Alla som sett den säger att man blir så glad av den. Alla utom jag. Förstås. Som vanligt. Jag blev deprimerad. Jag måste ju verkligen vara helt knäpp! Har ni hört nån mer som blivit deppig av den filmen??? Nä, trodde väl det.
Jag tyckte ju att det var en trevlig, varm och banal film, men den fick mig att känna att jag LEVER alldeles för lite! Snart är jag död. Kanske redan i morgon, kanske om 60 år, visst, men de här 38 åren har gått fort. Livet är kort och jag känner mig gammal ibland. Nej, jag har ingen SÅN åldersnoja att jag försöker se ut som 20 igen och springer iväg och sprutar ansiktet fullt av botox, eller köper nya "korta" tuttar eller så, men jag vill känna mig LEVANDE! Jag VET att livet inte kan vara som en film, men den fick upp dödsångesten till ytan. Den ligger väl och skvalpar rätt ytligt för jämnan i och för sig, men nu ploppade den upp ordentligt. Dödsångesten har legat rätt ytligt sedan min älskade pappa och mormor dog 2004 och 2005. Hur var deras liv egentligen? Kände de att de levde? Var de nöjda med sina liv?
Man borde göra mer av de få dagar man har här på jorden tycker jag. Man (läs jag) lunkar mest på i nån grå vardagslunk och dagarna är ganska lika. Mariefredsresan var ju en riktig höjdpunkt, men när gjorde vi nåt sånt innan dess? Det var många år sedan! Tro nu inte att jag tycker synd om mig, för det gör jag absolut inte! Herregud, jag har det ju jättebra och har massor att vara tacksam över, och det ÄR jag! Det är bara det att jag känner att jag inte suger ut allt jag kan av det här korta jordelivet vi får. Sen fattar jag ju att man inte måste bosätta sig på nån grekisk ö och ligga med Pierce Brosnan (Meryl Streep gör det i filmen om nu nån inte har sett den än) och brista ut i sång lite nu och då för att känna sig levande, förstås. Men jag tror att det är viktigt att ta reda på vad man vill och sedan att VÅGA, samt att ta vara på de små sakerna som förgyller tillvaron.
Man har ett ansvar för sitt liv. Det är ju bara jag som kan styra över MITT liv! Det är jag som väljer. Nu ska jag försöka välja att leva och jag ska försöka välja livsbejakande och roliga saker. HUR jag ska gå till väga vet jag inte riktigt än, men det ska jag komma på.
Nä, jag ska ge mig ut på guldkantsjakt och försöka hitta de små guldkornen som gör att man känner att man lever och att livet inte bara är ett antal gråa dagar. Det får bli mitt projekt vid sidan av kuren. J´s cambridgekur och guldkantsjakt! Hur är det för er, mina goa bloggvänner och läsare? Känner ni er levande? Hur gör ni för att hitta guldkanter i livet?
Nu blev jag djup och lite svartsynt, jag vet, (tidig 40-års kris???) men jag vill vara ärlig här och dela med mig av mina tankar. Hoppas att ni inte blir alldeles för trötta på mig.
För tredje gången idag säger jag hej då och godnatt och tackar för att du läste, om nu nån gjorde det.
Lev!!!
Kram
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Vad tråkigt att omstarten inte gick så bra, men jag vet precis hur det känns. Min startsträcka blev 3 dagar. Du ska se att du kommer igen och JA du kommer att gå ner din önskevikt. Gör upp en plan och leta fram din tävlingsinstinkr, vi vet alla att du har en annars skulle du inte ha kunnat gå så många dagar på ren kur.
Jag tror att när man genomgår en stor förändring i livet som att gå ner mycket i vikt så tänker man på dom "stora frågorna". När man bantar så lever man ofta inte i nuet (inte jag iaf) utan man vill att bantningen ska vara över så att man kan börja leva igen. Det är som att man sätter livet på paus och planerar att sätta på play när man är klar. Fast det är livet som pågår medan man är på paus.
Jag känner så väl igen mig att man börjar bli gammal och inte har upplevt så mycket. Tänk då på att jag är 26 år och har exakt samma tankar som du. Slutsatsen man kan dra av detta är att det är helt naturligt att tänka så och att man kommer att göra det i alla skeden i livet. När det kommer till döden som jag inte alls gillar att tänka på, försöker förtränga det så mycket jag kan. Vad jag har hört av personer som är äldre är att de verkar så tillfreds med sina liv och att de inte är rädda för att gå över till den andra sidan. Jag tror att när vi själva är där så kommer vi att känna likadant, tror du inte? Men du har så rätt att man borde leva för stunden och leta guldkorn i sitt liv. Det är bra att ha tankar som dessa för att tänka över sitt liv. Vi lever som sagt bara en gång och då vill man göra det bästa man kan av det livet. Inte för att gå på ren kur är det bästa man kan, men :=D Du kanske förstår vad jag menar.
Kämpa på! Har du klarat det så här långt så kommer du att klara det ändå fram till mål. Du är en vinnare och det kan jag se genom att bara läsa dina inlägg. Det är helt okej att ha mindre bra dagar, ibland måste man ha det. Se bara till att dessa dagar gör dig motiverad och starkare att fortsätta din viktminskning.
Jag tänker på dig! Kram
Hej härliga rivjärnet J!
Jag tycker din omstart verkar ha gått riktigt riktigt bra - ibland kan behöva lite längre startsträcka precis som kloka Helena säger :)
Kroppen får antagligen "panik" för den anar det värsta = en lång svältperiod - och då vill den ta till alla medel för att undvika detta faktum...
Hoppas dagen idag har känts lite bättre och magsäcken kommer sakta men säkert att dra ihop sig igen - då brukar det också bli lite lättare...
Härligt att höra att du haft så fina o underbara dagar i Mariefred! Vad kul att du hittade idéer/fick inspiration till inredning! Du har kämpat såååå himla bra och är så duktig så var inte för hård mot dig för att inte gårdagen gick 100 % rätt - ojojoj du är en riktig tuffing så utsätter dig att gå på bio - den första dagen - hur många klarar det !? ;) :)
//Stor kram Skeeenet ---- och en massa pepp o kraft till dig nu! LÄs igenom din härliga blogg om du behöver nykraft - du har ju kommit såååå långt - det e med andra ord bara att leeeeee riktigt STORT!You go girl!!! :) :) :)
Ni är ju bara för goa! TACK tjejer! Ni tror mer på mig och min förmåga än vad jag gör. Skickar massor av tacksamhetskramar till er och hoppas att jag kan vara till hjälp för er också när/om ni behöver. Ni är en ocean av stöd och klokskap! Ni är dagens mest glimrande guldkant!
Massor av kramar/J
Skicka en kommentar