Hej!
Hoppas att ni känner er gladare än jag. Det är mycket på jobbet och jag blir nojig av allt prat om arbetslöshet, finanskris och lågkonjunktur... Trots att jag sitter väldigt, väldigt säkert på mitt jobb så oroar jag mig över att älsklingen ska förlora jobbet, trots att det inte finns nån överhängande risk för det just nu. Men mot bättre vetande så har jag ångest och undrar hur vi skulle klara om nån av oss blir sjuk eller förlorar jobbet. Tankarna mal: "Då får vi sälja huset, men var ska vi bo då?" "Hur ska vi kunna ha katterna i en lägenhet? " "Kommer vi att ha skulder kvar på huset?"
Ni hör ju! Helknäppt! Jag som tror på att tankar kan manifesteras i verkligheten! Snacka om att jobba emot sig själv! Så jag försöker att visualisera att vi är alldeles trygga och att vi har jättemycket pengar och att vi är friska och lyckliga, men oron har en förmåga att vara starkare tyvärr...
Jag hamnar i sådana där svackor ibland, vilket är jobbigt. Jag blir också irriterad på mig själv som nästan försöker att försäkra mig själv mot allt "farligt" och alla prövningar som kan komma i livet. Det går ju inte!! Livet ÄR farligt! Ingen kommer ifrån det levande!! Sen försöker jag komma på varför jag har hakat upp mig på just det ekonomiska. Varför är det min största noja?
Undrar om jag hittar nåt svar nån gång...
Kurandet går i alla fall hyfsat. Hoppas att det inte är alltför många veckor kvar...
Hoppas som sagt, att ni andra är mindre nojiga och ångestfyllda!
Kram från "wacko-J"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Hej fina kloka J!
Såg ju att du skrivit på min blogg och hade lite frågor - så jag svarar på dom och kommer med ett litet inlägg/kommentar ang. de funderingar du tar upp i dagens inlägg :)
Ja först svar på dina frågor;
- Det är heeelt ok att du frågar - du får fråga hur mkt du vill! :) Ja - jag tänker köra en ren kurperiod just nu då jag blir så trött på mig själv och hur "jag aldrig lär mig.." På sista tiden har jag inte sprungit så många mil i veckan som jag gjorde i somras - detta kombinerat med att jag slarvat med kolhydraterna - detta har medfört att jag tycker att bh:n i 70B spänner - både över bröstkorg och lite över kuporna + att min dress i stl 34 också sitter lite tight - inte glipar mellan knapparna men - den sitter inte löst och avlslappnat som den gjorde i somras - dit vill jag komma igen -
Jag vill inte låta kilona/cm-utläggningarna skall gå för långt - för jag tror detta kan bli en verkligehet - om jag inte passar upp - livsnjutare som jag är + att jag har en kropp som verkar älska att "lagra energireserver"...
Därför väljer jag att köra helt rent - istället för kombinerad kur -
... som vanligt vet jag inte hur mkt jag måste gå ned eftersom jag inte (fortfarande) har vägt mig - men jag är så rädd att jag skall få tillbaka min viktnojja som jag hade i tidigare yngre år - så nu går jag "bara på mått" - och då handlar det inte om streach-kläder utan om dräkter/kläder med "hårda tyger" ;) :)
Men jag skulle kankse chansa på 3-4 kilon---(!?!)
Jag skulle bara vilja hitta balansen men jag tycker det är svårt - eller egentligen är det inte svårt om man "bara" håller sig till protein+sallad - men jag är nog lite för snabb på att kunna tillåta mig att lägga till de där nedras kolhydraterna lite för snabbt + i lite för stora portioner - än vad min kropp och de önskade kroppsmåtten - behöver/önskar för att underhållas...
- Plus att jag vill ju ha lite tjusiga kort på mig själv från min 30 års -dag som minnen ... - :) ;) :) Känns ju roligt att ha samma klädstorlek som när man var runt 20 år... (fånig som jag i är...)
Åååå sötaste J - var inte orolig för det här med jobb/din makes jobb - själv kastades jag ut i "avgrunden" i våras när jag "förlorade jobbet" i och med sjukskrivningen i våras... både känslomässigt och även gällande det ekonomiska...
Jag tror inte att ni kommer att bli drabbade - läste att tex yrkesgrupper inom utb. sektorn/kommunala sektorn skulle drabbas marginellt -
... nu vet jag ju inte vad din man sysslar med men även OM det skulle hända- så överlever man!
Jag kan inte gå på "tjusigare affärer" o köpa grejer/kläder som jag kanske kunde tillåta mig i viss mån tidigare - men på ngt konstigt sätt anpassar man sig - jag o min kille har också talat om att vi kanske måste flytta ifrån vår bostadsrätt - till en hyresrätt - som har mycket sämre standard - men för MIG personligen- så gör det egentligen inte så mkt - men jag är inte en prestigeladdad personlighetstyp heller - bara jag kan teckna, måla och ha det roligt med vänner/familj och har kärlek runtomkring mig - så är jag "glad" och "tacksam" - :)
Jag vill verkligen inte förminska ned ditt problem - jag förstår att man spänner sig som tusan - speciellt kanske ännu mer om man har barn och allt etc- men det "behöver" ju inte vara så laddat heller - alla vi i samhället sitter ju i samma båt... om vi blir drabbade - så ingen kommer att döma den andra hit eller dit - jag tror snarare tvärtom - att människor kommer attt knyta närmare band till varandra - och ty sig kanske mer till varnadra...hjälpa varandra...
Nu kanske jag är en naiv idiot och romantiker som vanligt hihi ;) :)
Mn var inte orolig söta J - en dag i taget - och det kommer säkert att lösa sig - för oss alla!
Förbättringar i samhället välkomnar alla utan förbehag medans tvärtom - försämringar - då reagerar alla med rädsla och nervositet... men allt ordnar sig! Jag tror inte på grejen att den som har mest grejer när han/hon dör - är den som Vinner! ;)
Jag tror på möten och utbyten - och du som är en härlig och underbar person är VINNARE- alla kategorier!
Stor kram och hoppas att du inte oroar dig för mkt nu :)
// kanske naiva (!?!) - skenet ;) :)
Å, goa, goa Skenet!
Tack för dina värmande ord och svaren på mina frågor! Jag är inte heller någon särskilt materiell person som handlar en massa dyra grejer, utan det är nån (egentligen falsk) trygghet jag är ute efter. Jag har funderat vad det värsta skulle vara OM min man skulle bli arbetslös (jag lär nog knappast bli det). Jag kom fram till att det är dels att barnen skulle bli så ledsna över att flytta härifrån och att våra älskade katter inte skulle må bra i lägenhet. Varför jag ältar och nojar mig över nåt som inte hänt, eller som det inte finns nån överhängande risk för, vet jag fortfarande inte. Det känns som att det egentligen lika gärna skulle kunna vara nåt annat jag oroar mig över. Kanske har jag nån inneboende ångest som måste komma ut och att det i några år har hamnat på ekonomi? Vet inte...
Vad gäller din kur så känner jag så väl igen mig! Inte riktigt i storlekarna än, men i dina tankar.(Vad liten och nätt du måste vara gumman!) Vi kanske måste hålla på så här resten av livet? Kanske kommer vi aldrig ifrån våra påsar? Menar du att du för att hålla vikten knappt kunde äta några kolhydrater alls? Och löpningen är det ju svårare att hålla gång vintertid, men du sprang väl på löpband om jag kommer ihåg rätt? Undrar om vi nån gång kan sluta att tänka så himla mycket på kropp och vikt? Det finns ju så många andra saker att fokusera på, samtidigt som det är svårt att fokusera på djupare saker när man är fylld av självförakt och skam för sig själv...
Vet du vad jag precis kom på?! Jo, att många saker som jag skrivit om på bloggen, eller till dig eller Helena, är saker jag faktiskt inte har pratat med någon annan om. Konstigt egentligen, men så är det. Ni har kommit att bli nära utan att jag ens har sett er!
Tack för att du finns och för att du orkar med mig.
Ha en mysig kväll nu och visa monstret var "skåpet ska stå"!
Kramar/J
Tråkigt att höra att du känner dig deppig. Helt ärligt så tror jag att krisen som vi genomgår nu är lite för förstorad, de gör lite för stor sak av det hela. Bara för att krisen är stor i USA så betyder det inte att vi kommer att drabbas av samma sak. Långkonjunkturer är något helt naturligt som vi måste gå igenom. Det enda man bör tänka på är att inte placera sina pengar i några högre riskfonder/aktier och om du är orolig över arbete så se till att ha en buffert. Oroa dig inte för något som ännu inte har inträffat. När jag oroar mig så brukar jag tänka på folk som har det värre än jag och det brukar oftast hjälpa. Precis som att vår ekonomi går upp och ner så går även vårt humör och motivation upp och ner. Det är helt natutligt och det gör bara att vi uppskattar dagarna när allt är bra:)
Kämpa på vännen!
God morgon J!
Hoppas att torsdagen kommer att bli en glad solig dag för dig! Vad bra kloka Helena skrev till dig i nästa inlägg ang ekonomigrejen - när jag skenar iväg (skenet skenar...iväg...såklart ;)) i tankarna - ja herregud det är väl tur att inte jag är ekonomisk rådgivare ha ha... jag skulle nojja upp "mina ev kunder/klienter" så de ville flytta till månen eller nå´t... även fast det inte är meningen... ;)
Jaaaa det här med det eviga bantandet - ibland blir jag ju så trött på mig själv o mitt tjat - det är just därför jag har min blogg - men ibland kan jag ju känna mig jäkligt "mätt" på den och samma tjat o gnat i det oändliga - men precis som du skrev- det här är ju ingenting som man pratar om ... sådär allmänt...
De flesta av mina vuxna år har jag ju varit rätt rund/kurvig/fyllig etc- och jaaa jag kanske gör något fel - så lätt som jag verkar gå upp när jag sätter igång o äter... eller så är det generna - för jag blir förvånad de ggr jag träffar tex min bästa vännina - och ser hur mycket hon äter o vilka portionsstorlekar - utan att för den sakens skull ha de allra minsta problem med vikten - och har heller aldrig haft...
Det kanske är genetiskt!? Om man ser till kvinnorna i min släkt är de flesta rätt stora, stabila kvinnor - men så hääärliga på alla sätt - :)
... nu trivs jag ju inte så bra med mig själv när bysten och allt det andra fyller ut för mkt... dels får jag så ont i ryggen - tidigare funderade jag på en bröstförminskning - men det ordnade sig den "naturliga vägen" när jag körde ck+jogging... underbart! Det är det absolut bästa med viktminskningen tycker jag - att brösten inte är så stora o tunga längre...
Jag tycker du är jätteduktig J och le och var glad åt att du är så gott som färdig! :) :) Kan tänka mig att du inspirerar många på din arbetsplats o skola att - orka och våga och ta tag i sig själv och sina vanor/ovanor - om man nu är en sådan med dessa tankegångar...
Stor kram o pepp o glada vindar!! :)
(Min härliga konsulent och rivjärn - sa att det finaste man kan göra mot sig själv är att TA HAND om sig själv och sin hälsa- man skall sådeles inte skämmas för att man bantar! Var stolt! :) ;) :) ) och jag tycker det ligger någonting i det...
Hej Helena och Skenet!
Tack för era ord! Jag tror också att medias bild av finanskrisen är överdriven, men när ångesten slår klorna i mig så är jag inte så rationell. Tankarna bara rusar runt och jag tappar kontroll och logiskt rationellt tänkande. Det där med buffert är jag ju förstås medveten om och vi har en liten buffert, men det hade varit härligt om den hade varit lite större... Men det ordnar sig säkert. Jag tror ju som sagt på tankens kraft så jag försöker att jobba med tankarna.
Vad gäller gener och kroppsform så är jag likadan! Jag får alltid höra att jag äter så lite, men ändå ser jag ut som en frodig Zornkulla med stora bröst, rund mage och rumpa. Min lilla mormor var precis likadan och hon hade precis samma kroppsform och kroppstyp som jag. Kampen mot övervikt kanske vi får kämpa med så länge vi lever...
Tack för att ni finns tjejer! Ni hjälper mig mer än ni nog anar... Vad skönt det är att vi kan hjälpas åt att peppa varandra.
Kram på er!
Skicka en kommentar