Dag 53. Monster, ångest och neuroser.

Hej!
Oj, vad Monster-skrället härjar med mig nu!! Han skriker på mig mer eller mindre oavbrutet... Har dock inte gett efter för hans tjatande och tänker VERKLIGEN INTE göra det, men ställde mig dumt nog på vågen och konstaterade att den har stått blickstilla ett par dagar. Tråkigt... Men det är väl så det blir ibland. Jag har i och för sig varit tvungen att äta en del värkmedicin eftersom min nacke varit jättestel och lett till en grym huvudvärk. Har hört att medicin kan göra så att man binder vätska, så det kan vara det som gjort att våg-eländet stått still. Man vill ju helst att det ska gå neråt på vågen i en jämn och rasande fart! Men man kan väl inte få allt man önskar sig, antar jag.

Nästa lördag åker ju älsklingen och jag till Mariefred med ett annat par för att komma bort lite. Det var väldigt länge sedan vi gjorde något utan barnen. Vi ska göra ett besök på Gripsholms slott (som jag inte besökt sedan jag var på skolresa i 6:an), strosa omkring, äta gott och bo på ett bed&breakfast som heter "In my Garden". Det ska bli jättemysigt, men jag har lite ångest för att äta, samtidigt som jag ser fram emot det. Knäppt, jag vet! Den här "utflykten" har varit bokad sedan länge och jag har tänkt hela tiden att jag skulle äta på resan, men nu känns det samtidigt lite ångestfyllt eftersom det ju blir ett stopp på viktminskningen. Jag hade nog också hoppats på att ha kommit ner mer i vikt vid det här laget, men det går ju inte jättefort precis. Ja, ja, det är ju som det är. Jag får försöka att träna lite extra nästa vecka för att få fart på viktminskningen så att stoppet inte blir för långvarigt.

Det här med att avsluta kuren och äta igen tänker jag mer och mer på. Jag längtar till den dag jag är i mål och kan börja trappa upp, samtidigt som jag är rädd för den. Som det känns nu, så verkar det omöjligt att inte gå upp i vikt när man börjar äta igen. Jag har ju tänkt att vara väldigt restriktiv med kolhydraterna, men på något sätt så känns det som att äta=viktuppgång oavsett VAD och HUR MYCKET jag äter. Jag kommer nog att behöva mycket stöd av min konsulent när det är dags. Nåja, det är nog MINST en månad kvar tills dess, så det är väl onödigt att grubbla och oroa sig redan nu. Men som jag har sagt förut så är oro och grubblerier något jag är RIKTIGT bra på! Jag oroar mig för allt! Kan t.ex. få rå-ångest av att höra ekonominyheter nu när det pratas så mycket om lågkonjunktur, trots att både min man och jag har fast jobb så blir jag orolig för att någon av ska bli arbetslös och att vi ska få flytta ifrån huset. För att inte tala om hur mycket jag kan oroa mig för barnen! De kommer säkert att behöva skriva böcker om sin nojiga morsa när de blir vuxna...Usch, jag borde nog gå i terapi egentligen... Tror att min oro och vikt hänger ihop. Jag måste ta tag i min oro och ångest istället för att stoppa mat i munnen. Vet inte hur jag ska bli av med oron än bara... Hoppas på att hitta något sätt snart. Det är ju tur att man aldrig blir klar med sig själv och sin utveckling, eller vad säger ni? ;) ;)

Ha en bra lördag utan ångest, neuroser och skrikande monster! Det ska jag försöka ha!
Kram, kraft och "pepp"
J