Hej!
Äntligen har den omänskliga kylan släppt sitt grepp en stund och det är lite mildare ute. Jag är ingen vintermänniska. Kylan och mörkret gör mig inaktiv och trött. Vill bara kura inomhus och mysa. Och äta... MEN det gör jag inte! Äter alltså. Jag tänker inte ge vika för monstret igen. Svårt är det dock. Det tar en stund för mig innan jag är inne i det. Efter ett tag blir kurandet naturligt. Ett sätt att leva, men det tar ett tag innan man kommer dit. Det är ju så, att enda sättet att komma dit är att vara ståndaktig och stå emot impulserna att äta. Det är det jag kämpar med nu. Jag står emot och står emot och står emot! Den närmsta veckan eller kanske två, kommer att vara en enda lång kamp, men jag är villig att kämpa. Det SKA gå! Det har det ju gjort förut, så det ska ju gå igen.
Tänk att kunna ha bikini på stranden i sommar utan att känna sig som en strandad val! Tänk att kunna åka till stranden med barnen utan att få ångest över hur tjock man är... Bara det är värt en del umbäranden, eller hur? Eller att kunna gå i jeans och bara ett linne. Eller att kunna ha shorts. Eller en liten fin klänning. Eller att känna att man orkar springa en mil. Eller att känna att kroppen är frisk, stark och levande. Eller att trivas i sitt eget skinn. Eller att hålla sig frisk. Eller... Listan kan göras lååååååång över varför det är värt att avstå, eller hur. Varför gör ni andra det här? Vad vill ni uppnå?
Det gäller att påminna sig om varför man gör det här. Att se de fördelar man får av att avstå. Det gäller "bara" att hålla ut, eftersom belöningen inte kommer direkt. Men den som väntar på något gott...
Mod och kraft till er alla kämpar!
Kram/J
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hej tjejen!
Ja inte är det lätt inte :/ det där jäkla suget är faktiskt ett allvarligt problem och inte en bagatell som vissa tror! Fikan gick bra, jag är sådär himla bestämd nu precis som jag var första gången när jag började kura så nu är det inte mycket som kan sänka ner mig, inte ens sug. Tränger totalt bort det när jag blir sån här för då är jag bara totalt målinriktad.
Ja listan kan göras hur lång som helst, absolut, men jag gör det för att jag vill känna mig sådär härligt slimmad, är totalt livrädd för att bli fet igen och jag trivs inte alls med, även om det bara är några kilon, med att gå upp. Jag tycker att det är en fantastisk känsla att känna att man har ben på kroppen, nyckelben, revben, kindben, höftben och allt det där, bara älskar den känslan faktiskt. Förut gömde ju sig allt det där under blääää äckligt fett i mängder. Så det är den där känslan av att vara smal som driver mig och driver bort monstrena!
Kämpa på gumman
kram Bq
Suget kan verkligen ställa till oreda. Kvällarna blir kortare för jag går heller i säng än att sitta och sura i soffan och drömma om kyckling. Men jag är lite som Bq. Har jag bestämt mig så har jag. Då kan folk äta vad som helst omkring mig och jag skulle aldrig falla dit. Heja heja dig!!
Skicka en kommentar