Urspårning

Hej!
Hoppas att ni mår bra och att ni håller er på banan! Det gör inte jag tyvärr. Igår blev det en massiv urspårning för min del. Jag hade ingen kontroll på vad jag åt, utan tuggade i stort sett på allt jag var sugen på, och det var inte morötter precis... Nä, jag åt kanelbulle (firade kanelbullens dag en dag för tidigt) som jag äääälskar, chips, smörgås och smågodis som om jag aldrig skulle få se nåt ätbart igen. SMART J!!!! Bra jobbat!! NOT! Och hur mår jag idag då? Magen är helt mirakulöst nog okej, men jag ångrar mig bittert förstås, för hur gott det än var så är det inte värt det. Jag vill ju fortsätta gå ner i vikt och då kan jag ju inte hålla på att tugga på allt jag ser som en svältfödd hyena! Sen tror jag nog att magen säger ifrån snart. Min äckliga lilla tarmficka lär ju ha blivit tämligen full av det jag åt, så den gör sig nog påmind snart...

Jag har svårt att hålla mig på banan nu, så jag och min älskade K satte oss vid köksbordet och resonerade om hur jag ska fixa det nu. Han känner ju mig och mina svaga punkter så väl att han har många bra råd att ge. Vi har t.ex. bestämt att planera min upptrappning och mina avsteg från ren kur väldigt noga. Jag fixar inte att bara släppa, utan måste ha koll. Jag hade ju egentligen inte tänkt äta alls igår eftersom jag skulle köra rent, så det var inte DET det föll på den här gången, men det är bra att ha en plan ändå. Nu har vi bestämt att jag kör rent till nästa fredag då jag ska på tjejfest. Då ska jag (försöka) äta måttligt av det som bjuds och dagen efter träna lite extra och fortsätta på ren kur. På tisdag ska jag på ett restaurangbesök med ett annat tjejgäng för att fira en födelsedag, men jag har bestämt mig för att låta bli att äta då. Jag tror nog att en av tjejerna där kommer att bli sur (hon blir det ganska ofta för väldigt mycket, tyvärr), men det får hon bli i så fall. Dessvärre kan jag inte vara ärlig i det sällskapet och säga som det är, utan kommer nog att ta mina magproblem som ursäkt för att inte äta. Det är synd att det är så, men pulverdieter väcker oerhört starka känslor hos många och en av tjejerna i det sällskapet blir sur som ättika bara någon är tvungen att ta bilen och inte kan dricka ett glas vin om hon vill dricka och ha sällskap... Hon skulle bli urförbannad om jag sa att jag inte vill äta för att jag går på ren kur. Jag klarar inte att säga som det verkligen är. Fegt, jag vet, men det blir bråk och det vill jag inte. Det har nämligen blivit bråk om det förut och det var inte kul... Jag har alltid (och är nog forfarande) varit tjockast i den gruppen och en del av dem vill nog att jag ska fortsätta att vara det. Jag tror att den saken åtminstone är en del av anledningen till att pulverdieter väcker så starka känslor. Nu kan man undra om en sådan person verkligen är en V Ä N och det kan man nog inte kalla henne i ordets rätta bemärkelse, även om hon har många goda sidor annars. Så, därför blir det ingen mat på tisdag.

Min (vår) plan för min upptrappning blir att jag kör rent med små, kontrollerade avsteg vid enstaka sociala händelser tills jag inte vill gå ner mer i vikt. När jag gått ner så mycket jag vill, går jag ner två kg till. Därefter så kommer jag att trappa upp långsammare än vad konsulenten rekommenderar för att göra mig lugn och trygg i ätandet. Det är jag inte nu. Jag kommer att hålla mig till protein och sallad och vara ytterst försiktig med kolhydraterna. Kolhydraterna jag äter kommer att vara sådana med lågt GI eftersom tanken är att jag tillslut kommer att äta GI-kost. När jag gör avsteg från den rena kuren ska jag träna extra före och efter ätandet för att kompensera. Hoppas att det ska funka nu.

Idag har jag tyvärr inte hunnit med någon vidare träning, då jag har jouren på djurskyddet och dessutom har en JÄTTEHÖG med engelskprov och uppsatser som ska rättas. I morgon däremot ska jag ta två riktigt långa powerwalks för att kompensera min urspårning lite grann i alla fall.

Angående djurskyddet så är det riktigt illa nu. Djurhemmet är fullt. Massor av halvvilda kattungar har tagits om hand så det finns knappt en enda plats kvar. Jag fattar inte vad många tanklösa och elaka människor det finns! Det är så många stackars katter som behöver ett hem så det är inte klokt! Vi får se om vi vågar ta en till hem till oss. Man kan ju inte ha hur många som helst heller... Och vi kan ju inte ta en vuxen katt med tanke på de andra, utan det får ju vara en kattunge i så fall. Det finns två rödvita som saknar svans som är hur söta som helst! De är alltså födda utan svans. Riktiga Pelle Svanslös-katter! Ursöta och jättegosiga! Men de kanske ändå har en ganska god chans att få ett bra hem. Egentligen så blöder mitt hjärta mest för oansenliga, vuxna katter som farit illa. Sådana katter har svårare att få nån som bryr sig om dem, tyvärr. Bara för att de inte är så "snygga". Långhåriga katter och kattungar är ju lättare att placera. Usch, det är för eländigt, men det är i alla fall skönt att kunna göra något för dem. Jag kan ju inte rädda alla men jag hjälper till med det jag kan i alla fall. Det är ju ungefär som med alla stackars barn i världen. Man kan ju inte rädda alla där heller, men jag försöker att hjälpa de jag kommer i kontakt med på jobbet, jag har fadderbarn och är världsförälder genom Unicef. En droppe i havet, jag vet, men det kanske hjälper någon ändå och det är skönt att i alla fall göra något litet istället för att bara må dåligt för att världen ser ut som den gör...

Det blev ett långt och blandat inlägg det här. Hoppas nån orkade läsa.
Ta hand om er!
Stor kram/J